ske
tandloesa och skalliga gubbar, som belatet grinade mot sina blivande
stackars kaerestor? Vem kunde rada oever kommande oeden, vem visste nagot!

Jutta gick in foerst. Hon lyfte sloejan at bada sidorna och lutade sig
framat oever den spakraftiga vaetskan.

Naer hon straeckte sig foer langt fram, skymde hon de speglande stjaernorna
och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke pa
faestet!

Blaeddror susade hela tiden pa ytan och blaenkte till, naer de sprungo
soender. De tva stoersta lago laenge kvar och simmade omkring lika skinande
som de oegon, den kyska Lucia beroevade sig sjaelv och bar till sin aelskade
foer att de ej laengre skulle plaga honom med laengtan. Men naer Jutta
foersoekte att se in i dem, spottade de ett kallt staenk pa hennes haka som
onda andar och foersvunno. Hon tyckte, att mjoedet kvaellde upp fran
bottenloesa djup, att hon blev yr och foell framstupa genom hisnande halor
aenda ned i det svarta kaellsprangets vidaste grottor, daer det
tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kaende, hur taender
beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och
bli skrynklig med adrorna utanpa huden och krokiga naglar. Men det
visste hon foerut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hoerde, hur
hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle droeja
laenge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke
var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till
graven. Betydelseloest avlaegset blev allt foer henne utom den fraga, som
viskade ur vart pulsslag. Vem skall jag fa aelska? Det var livet, det var
det enda, som hon kunde taenka pa. Var bodde han, varifran skulle han
komma? Och hade han ett gott leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i
hennes vaesen jublade den okaende till moetes som harpspel, allt vackert
och oemt, allt, som hon hade droemt om lycka och om aera infoer maenniskor.
Nu sag hon, nu sag hon! Var det icke ett ansikte, som langsamt boerjade
att klarna fram?

Smataernorna fortsatte hela tiden utanfoer doerren sin sang till Lucia, som
hjaelpte i barnsnoed och kaerlek, och i somliga verser kallade de henne
Ljusfreyja. Foer vart ord slogo de ihop haenderna, foerst oever huvudet och
sedan framfoer broestet. De hackade taender, och de darrande roesterna foello
i saer skaerande och vasst som tappade glasskaervor. Aen var det den ena,
som kom av sig, aen var det den andra, som blev efter. Slutligen
foerlor