Hon
visste ingenting om vaerlden, varken om den var tva dagsresor lang eller
tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta pa
tuvan som en brun stubbe utan att hitta nagot saerskilt att grubbla pa,
vemodig snarare aen glad, men aldrig heller verkligt bedroevad. Oedemarken
skraemde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsvaesen, i
vilkas saellskap hon levde sitt ordloesa droemliv. Valdemar talade icke,
men han satt aenda kvar.
--Kom, jag aer hungrig, sade hon langsamt och reste sig som en
soemngangerska fran mossan.
Hon gick framfoer honom till en liten skogslada, som lag pa en glaenta,
just daer solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i
mitten, den braeckliga doerren haengde halvoeppen, och oever askhoegen inne pa
golvet surrade en sista soemnig haestfluga.
Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet
tillbakakastat, som om han nu foerst betraett sitt raetta rike, daer han
endast behoevde befalla foer att bli lydd. Hon kokade nagot i en kittel,
och naer allt var tillrett blaste hem i en pipa av ben. Rop svarade fran
olika hall, och skogsgangarna, som Valdemar hade tagit till livvakt, men
som alltid lago ute pa jakt, boejde grenarna at sidan och stego fram med
sina bagar och kastspjut. Gistre Haerjanson kom efterst med en liten
harpa haengande pa hoefterna och hornet Manegarm i ett snoere oever andra
axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.
--Den natten, da jarlen dog, begynte Gistre, stod hornet kvargloemt pa
trappsteget till hans sovstuga. Da tog jag det at Yrsa-lill. Hon skall
raecka oss det, naer vi spisa hos henne pa jaktdagarna. Men aennu har hon
ingenting att fylla det med, herre.
--Jag skall skicka ned mjoed till er, svarade Valdemar, och skalar och
fat och de praektigaste klaeder at Yrsa-lill.
Gistre tog i hans har.
--Yrsa-lill ser pa ditt mjuka gullhar, herre, sade han med en lang suck.
Mina tunga, svarta flaetor skraemma henne bara. Skogen aer hennes mor och
skogen aer din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, naer det blir
mjoed i Manegarm. Jag har tiggt och bett henne att foelja mig bort pa
stigarna foer alltid, men hon aer raedd foer mig, hon som de andra. Naer jag
kommer i stugdoerren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta
kapa aer ett stulet bartaecke... och det aer min froejd, kung Valdemar! Sa
skall en folkungagycklare haelsas. Jag ville vara en lokatt hellre aen en
maenniska, bara foer att fa leva
|