fatt i hans arm, men slaeppte den lika hastigt.

--Alltsammans aer ingenting, sade han och gick ensam inat skogen.

Nagra getter beskadade honom klokt och nyfiket fran ett stenroes, men de
tuggade och tuggade liksom haestarna i stallet, och harmsen aemnade han
jaga bort dem. Da fick han hoera porlet av en baeck. Han hade aldrig hoert
en baeck ljuda pa det saettet, ty en maensklig roest blandade sig sorgset
bedjande med vattnets sang och haermade den med stigande och fallande
klagan. Han boejde sig in oever en mossig algren, men den var murken och
foell brakande i vattnet. Daerigenom blev det en oeppning mellan kvistarna,
och han urskilde en sliten getskinnstroeja. Den var alldeles foer stor at
den, som bar den, brusten i soemmarna och flaeckvis utan ragg. Smaningom
letade han ocksa raett pa ett ansikte med kort rakt har. Det var
Yrsa-lill, vallkullan med de sma foetterna, som voro roeda om haelarna men
vita ovanpa och pa sidorna bruna som gammalt elfenben.

Hon vaende pa huvudet men utan att avbryta sangen, ty hon hoell pa att
offra till baecken foer att fa ymnigt med dricksvatten at getterna. Da och
da bestroek hon ett broedstycke med honung och kastade det i vattnet. Oever
knaena hade hon ett spjut foer att kunna foersvara sig. Han trodde ocksa pa
den goda vattenanden och vagade icke stoera henne med nagon haelsning. Da
hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna.
Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned
bredvid henne lika ooeverlagt som ett barn bredvid ett blomsterstand.

Hon boejde sig litet at sidan, men icke av blyghet, utan daerfoer att hon
var raedd att flaecka ned hans dyrbara klaeder.

--Vaenta litet, sade hon soemngangaraktigt och stilla. Jag aer klibbig pa
fingrarna.

Naer hon hade tvatt haenderna, satte hon sig till raetta igen lika
allvarsam som foerut och foeljde med sina yrvaeckta oegon blaeddrorna, som
seglade foerbi och lindade sina paerlband om stenarna.

Hon taenkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om
nagot annat aen det, som hon dagligen sag med sina oegon. Och det omgav
henne toecknigt och tyst och obegripligt som en droem. Hon hade hoert, att
det var han, som hade tagit henne ur den moerka graven och givit henne
at vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under troejan bar hon
ingenting annat aen en trasig skjorta. Hon hade aldrig fatt en hel draekt,
aldrig aetit vid ett bord, aldrig sovit annat aen i hoe eller halm.