, hur det gick till. Hoer pa, Valdemar! Jag stack svaerdet mitt
genom linnet och skar ut den lapp, som du haer kan roera vid. Sedan red
jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att
vi snart ocksa litet oftare fa halla tornej i ditt vilda land... Och var
jag kom, betygade jag, att jag bara stred foer Den heliga jungfrun och
foer den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hal
som lappen. Fafaengt, fafaengt! Alla slogo ned oegonen och tego.

--Och du blev henne trogen?

--Obrottsligt. I hjaertat. Min usla kropp fick ga sina egna vaegar. Och
naer jag sa pa hemvaegen kom i samma buskskog och till samma baeck, satt
daer pa sin haest en bredaxlad riddare och hoell upp ett soenderskuret
linne, i hvilket lappen alldeles passade. Foerst skymfade han mig och
kallade mig en asna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter
aegarinnan i staellet att soeka henne i naermsta borg, ty daer bodde hon som
hans aerliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det boerjade
bli farligt, foerklarade vi varann jaemngoda och tryckte varandras haender.
Han medgav, att jag just genom min langa faerd ocksa hundrafallt oekat
hennes rykte och aera. Hon hade daerfoer gripits av den stoersta beundran
foer mig och laet nu haelsa, att jag skulle fa behalla min av blod
genomdraenkta relik som gava. Hon faeste bara ett villkor vid gavan. Jag
maste heligt foersaekra, att hon aldrig i detta livet nagonsin skulle
behoeva traeffa mig.

Han stroek det vita haret vid tinningarna, och det smala och rynkiga
ansiktet faergades av en laett rodnad.

--Valdemar, du ma le at mig. Men den kaerleksreliken har sedan varit min
lykta, naer jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt
hopp, naer jag besinnade min doedlighet. Foerstar du nu, vad kaerleken kan
giva en svag maenniska? Och en sadan laga skulle kallas syndig!

--Vi aero varandra mycket olika, Svantepolk.

--Och aenda skall du en dag giva mig raett. Kanske aer jag en stor narr,
Valdemar, men da har jag foer dig blottat det djupaste i kaerlekens vaesen
pa samma saett som en enfaldig predikare kan raka att med sin foerlaegna
och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu staella
till raetta foer dig, som aer oerfaren, jag menar, oerfaren i sadant, som
aer allvar och inte bara koettsligt, ty sadant fragar jag inte efter. Lat
bara mig styra. Jag gar nu hem och talar med drottningen, min hulda
haerskarinna.

Valdemar grep