inge slita ris i langa
roeda strimmor!

Herr Svantepolk ryggade at sidan och fortsatte att en stund ga tyst
bredvid konungen.

--Har hon da redan hunnit att bli sa mycket foer dig? utbrast han
slutligen. Plagar hon dig redan sa haeftigt? Jag fattar inte, att jag den
haer gangen har kunnat vara sa blind. Det aer vael foer dig, att du fick en
foertrogen och att du bekaent utan omsvep.

--Bekaent. Vad har jag bekaent?

--Allt, allt, Valdemar. Det aer en stor lycka, som nu begynner foer dig.
Du kommer snart att inte laengre kaenna igen dig sjaelv.

--Du gloemmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon aer
min frussyster.

--Det aer just det, som blir din lycka.

--Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.

--Han ser foer hart pa allt. Han kan inte knaefalla foer ett altarljus utan
att foerst oevertyga sig om, att vaxet inte aer stulet. Valdemar, man kan
inte aelska en kvinna, som man aer koettsligt foerenad med, utan foer henne
hyser man vaenskap. Bolstrarna i frustugan aero varken baeddade av aenglarna
eller ruskade av djaevlarna. Valdemar, kaerleken behoever inga bolstrar,
den behoever en mur, som nar aenda upp i himlarna och som ingen foermar att
levande komma oever. Kaerleken aer okoettslig och kysk, och oever var
laengtan hos en sadan allt uppfyllande kaerlek darrar en liten ljusring
som oever de heliga. Aer du den enda, som aldrig har hoert talas om reliken
pa min hatt?

Han tog av hatten och sag med roerelse pa det moegelflaeckiga och
soenderfraetta minnet.

--Jag var ung da, ung som du... Jag hade varit en svar syndare och fast
jag befann mig pa vallfart, kaende jag, att jag aennu var lika fast i
synden. Da skulle jag rida oever en baeck och strax bredvid en tvaettbrygga
fick jag se ett linne, som haengde utbrett oever en buske och torkade i
solen. Det var sa vitt, sa litet och smalt, att jag genast maste trycka
det till laepparna. I samma oegonblick skedde det stora undret med mig.
Jag blev panyttfoedd, jag blev raeddad. Det var min kaerlek till den okaenda
aegarinnan, som reste mig ur dyn.

--Naer talade du sist med den fagra aegarinnan?

--Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon
har sedan hoert mycket om mig, och hon aer ett helgon.

--Jag visste inte att spaekerskor baera linne.

--Hon aer ingen spaekerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har
henne, och hon har foett honom doettrar, som redan aero gifta. Nu skall jag
beraetta dig