. Det aer mitt kungaloefte. Jaga och fiska och bruka
jorden. Foelj varann, om ni ha hag till varann, men om ni inte trivas, sa
laemna varann. Bygg inga gardar, bo i de gamla. Bygg inga vaegar, ga pa de
gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Aeg inte mer aen han,
sa plundrar er ingen. Jag var svag nyss, naer jag klagade. Ryck ut
pilarna ur broestet och sjung med glad uppsyn, naer ni stupa. Och foelj mig
nu in i stora salen, sa skola vi dricka jarlens minne aenda till midnatt.

Han haengde sin arm om Gistre Haerjansons axel och foerde honom med sig
oever tunet, omringad av den brokiga maengden.

7.

Naer efter langa foerberedelser gravoelet aentligen var drucket, maste
Folkungarna aenda stanna en tid i jarlagarden foer att fortsaetta skiftet
av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades pa Valdemars
befallning hoestens och julens lekar som vanligt. Det haende, att han gick
in i frustugan och fragade efter Jutta, som foerr, men alltid var hon
foersvunnen. Ropade han efter henne i svalgangen, blev han utan svar.
Drottningen bannade henne foer att hon icke laengre taenkte pa att goera
Valdemar glad, men hon visste ingenting att saega, och naer det blev
kvaell, gick hon tidigt till saengs.

Valdemar slutade att kalla pa henne, och vid maltiderna moette han henne
med ett kyligt smaleende.--Ett vaerldens barn, som vill ga i kloster!
sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstaemman,
talade han aldrig. Drottningen braende upp det med vemodiga tankar pa en
bleknad ungdomsdroem, men ocksa med sorg oever att det hade rakat i
Valdemars haender. Hon var faest vid honom med en osjaelvisk, fast tung och
stillastaende haengivenhet. Hon var glad, naer han var glad. Han visade
henne samma vaenlighet som foerr, men han satt aldrig i frustugan utan
kom och gick bestaendigt med sin bage.

Fulla fat och kannor bjoedos honom fran alla sidor, och smadraengarna, som
buro dem, svaellde av vaelmaga. Nere i stallet tuggade haestarna blomsterhoe
dag och natt. Det var blanka, breda folkungahaestar, som icke kunde vaenda
huvudet mot honom utan att pa samma gang draga upp en mun foder ur
krubban. Han begynte laengta efter en varelse, som kunde saega: jag aer
hungrig.

En dag var det springlek pa tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod
mitt i ringen, brunoegd och glad med korta sma moerka lockar. Den galna
Karl Algotsson dansade omkring henne med hoega sprang. Han hade ett
roedbrunt ansikte med s