svepningar, var man kommer. Oeppna baettre pa doerren! Och tag hit min roeda
vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig.
Skraemmer det dig sa, du modiga hertig, att jag begaer fram min
vardagsdraekt? Omhuldar du sa aengsligt sedvaenjorna i ett sorgehus? Vem aer
starkast, den, som baer en kedja, eller den, som sliter den!

--Den, som smider den, svarade Magnus med handen pa jarlens testamente
liksom foer att peka pa sin makt.

Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa haret nedfallet i pannan,
haenderna knutna och fadrens hetta i sina roerelser.

--Lat boedelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna
till hjulringar foer bondens vagnar. Tva brott begas aldrig riktigt lika.
Hur kan da ett och samma lagord gaella foer bada. Benadning skall heta
valdemarsdom. Var gang du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina
foerlaeningar sa mycket jord, som en fogde kan ga omkring utan att stanna.
Det skall bli som fordom, da maennen voro fria och starka. Jag tal inte
traelar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i oegat och svara: jag
lyder inte. Sadant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag
ger dig lov att straffa till liv och lem: den loemska bakdantaren som
listar sig fram och har det bra bland maenniskor.

--Den laeran aer de svagas, sade hertigen, som ocksa hade rest sig, halvt
vaend mot folket ute pa tunet, men det finns ocksa en kraftens och
myndighetens. Husmaen och tjaenare, vart hoega herrskap aer upproert och
uttroettat av sorg, men lat oss aldrig gloemma var pliktskyldiga voerdnad.

--Ja, jag aer upproerd av sorg, sade Valdemar och stannade i doerren, och
hans oegonlock roedkantades av blygsel oever att alla voro sa vana att se
honom lyda, att de maste uppmanas till skyldig voerdnad. Kom hit,
bergsmaen, finnar och skogsgangare, alla som foeljde Hulv Skumble fran
Stalberget! Jag skall goera er till min livvakt, och ni skola fa
hovklaeder av bjoernskinn. Saett straeng pa bagen, sa att vi fa ga pa jakt.
Jag boerjar tycka om lukten av era vata klaeder och sura skodon och trivs
inte laengre hos dem, som laegga rosenblad under lakanet och luktoert i
skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Haerjanson,
haexkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker
om dig, daerfoer att du aerligt ljuger och vill vara den saemsta. Kom hit,
bodsaetar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vaen. Var och en aer
fri. Jag tvingar ingen