e ut de breda vita armarna.

--Jag aer sa troett, gaespade hon, lat mig bara fa sova!

6.

Haestar sadlades, lyktor ilade i dimman och de kloka gummornas taktfasta
besvaerjelser och slag i haenderna blandades med huspraesternas laesande. I
dagningen dog jarlen. Han blev uppbarad i sin sovstuga, och nedanfoer
foetterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med
roekelse och broestbenet av en tupp, soluppgangens och livets fagel.

Det blev langa dagar, medan gravoelet foerbereddes. Valdemar satt helst i
frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Langsamt och eftertaenksamt
flyttade hon dockorna, och foer var gang rundade sig tre gropar vid de
feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla
vaerme och de hade det trivsamt som spinnande gardskattor pa haerdkanten.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes
godmodiga lugn spred en trygg saevlighet aenda till barn och tjaenare. I
skymningen smittade hennes gaespningar smataernorna, sa att de uttaenjda
klagoljuden hoerdes genom vaeggen aenda ut i borgarestugan. Men det betydde
icke leda utan att de hade det varmt och gott. Naer han icke hade hennes
nystan och syaskar omkring sig pa baenkar och bord, grep honom en kaensla
av ensamhet. Ibland gick han till vindoegat och sag en liten vallkulla,
som hette Yrsa-lill, springa foerbi med bara foetter. De voro roeda pa
haelarna och vita ovanpa.

Naer bouppteckningen skulle hallas, samlades alla i likrummet, och det
stod mycket folk utanfoer den oeppna doerren. Lagman Algot och Magnus sutto
vid bordet med raekenskaperna. Magnus vaende sig till drottningen.

--Haer felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Manegarm och stod pa
ulvtassar.

Sofias lugn var genast borta.

--Tror min fraende, att jag har goemt undan det? fragade hon. Jutta stod
bakom stolen och hoell pa att flaeta band i hennes har.

Valdemar gick emellan, och den foersta segeryran var redan slaeckt pa hans
drag.

--Taenk pa rummets helgd, mina vaenner. Aer det foer ett lumpet dryckeshorns
skull, foer en oertugs vaerde, som osaemjan skall brista loes oever var faders
lik? Min store maektige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem
skall nu halla saemjan mellan oss?

--Har du inte fatt nog, hertig? fortsatte Sofia. Nykoepingshus med
foerlaeningar, jarlamakt och hertigtitel. Soerjer du ocksa foer ett gammalt
dryckeshorns skull?

Magnus satt moerk och kaempalik, som hade han aennu burit sin rust