are aen sjaelva
hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig vael till vara foer
Teodoros. Hon lovade att goera det. Men icke lugnad oever detta loefte
ville Klemens, att hon skulle foervisa honom ur sitt grannskap, avbryta
allt umgaenge med honom. Hermione foerestaellde da sin broder, att man
borde hysa foerdragsamhet med varandra och lata envars asikt gaella vad
den kan. Hon talade med vaerme om Teodoros' aedla egenskaper och
uttalade livligt sin oenskan, att de bada unga maennen skulle vara
vaenner.

Hermione visste icke, att denna vaelvilliga oenskan kunde sara och
foerbittra Klemens. Den oeverspaende ynglingen steg upp och laemnade
henne. Och fran den stunden var hans hag att med Hermione samtala i
religionssaker foersvunnen. Han ansag henne, liksom sin fader, foer
alltid foerlorad foer sanningen och ljuset.

Han drog sig ater tillbaka inom sig sjaelv och soekte den ostoerda
ensamheten. Snart atervaende ocksa de olyckliga tecknen av hans foerra
sjaelslidande. Han boerjade ater sina straenga fastor, boerjade ater
gissla sig.

Krysanteus, som hitintills av omtanke foer sin sons sjaelsfrid
oeverlaemnat honom at sig sjaelv och fritt latit honom foelja sina
boejelser, kunde icke laengre uthaerda att vara ett overksamt vittne till
ett levnadssaett, som maste stoerta honom i vansinnets eller doedens
armar. Han besloet att i noedfall med vald rycka honom daerutur. Det
visade sig emellertid snart, att boener och foermaningar voro fruktloesa.
Klemens foerklarade med bestaemdhet, att han icke ville lyda sin fader,
naer dennes pabud strede mot den kristna tron.

Det vart foer Krysanteus noedvaendigt att bryta med alla betaenkligheter.
Han maste ingiva Klemens tvivel pa sanningen av denna laera, som skilde
deras hjaertan och syntes vara kaellan till hans dysterhet, hans
sjaelvplageri och fanatism. Krysanteus noedgade Klemens ahoera, huru han
angrep den kristna laeran och foersvarade den gamla. Klemens lyssnade i
boerjan med foerakt, daerefter med en uppmaerksamhet, som ingavs honom av
foerskraeckelse. Denna kaensla haerledde sig mindre fran de angrepp fadern
gjorde pa enskilda satser, aen fran den likhet, som han uppvisade
mellan kristendomens mest upphoejda laeror och den nyplatonska
filosofien. En sadan likhet hade Klemens foerut icke anat, och det
foeroedmjukade, det plagade honom, att hon verkligen fanns.

Han boerjade anfaektas av tvivel pa kristna laerans sanning. Samtalen med
Petros motarbetade visserligen d