tt froejda dig
at ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
eller andra? Karmides, se haer aer Rakel, din trolovade, och haer aer din
son, din egen son, Karmides!

Vid namnet Karmides vaende sig rabbi Jonas om. Hans oegon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahallen eld, moette Karmides' skygga blick,
da denne smoeg bort, ledsagad av Myros hoegljudda han och de oevriges
tysta foerbannelser.

Ordningen kom daerefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upploeste
sig snart i tarar; hon kastade sig ned vid Rakels laeger och graet.

Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, oeverenskommit med
likhusets foerestandare om begravningskostnaden och gaeldat den, stack
han pungen i goerdeln och beredde sig att ga. Men vid asynen av Myros
tarar lade han sin hand pa hennes skuldra och bad henne foelja sig. Han
ledsagade denna boen med en blick, som gjorde den oemotstandlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjaerta av sten, att han var en
foerhaerdad ockrare och ingenting annat, foervanades oever uttrycket i
hans oegon.

- Du soerjer henne, viskade rabbinen. Du maste saledes i livstiden
hava kaent henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
dagar. Men lat oss ga ut, daer vi aero ostoerda. Jag var Rakels
trolovade. Behoever jag saega dig mer?

Myro foeljde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkaent den lille
svartmuskige karl, som ofta latit sig se utanfoer det hus, daer hon
bodde.

Hon gissade nu, att det var medlidande eller nagon annan
bevekelsegrund, som sa ofta hade foert rabbinen dit. Hon paminde sig
aeven, att Rakel talat om en laerd och aktningsvaerd man, som Baruk aemnat
till sin dotters make, och Myros hjaerta vart nu vaelvilligare staemt
emot den rike maeklarens fraende, sa att hon angrade, att hon oest sa
mycken bitterhet oever hans huvud.

De satte sig ned pa fotstaellet till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro foertalde foer rabbinen Rakels senaste oeden.

Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke koeldens,
det foernam Myro av en sympatisk ingivelse.

Naer Myro slutat sin beraettelse, bad henne rabbi Jonas med nagot
svaevande roest att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjaensten
--att foeljande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkaennagav, foelja
dem fran likhuset till begravningsplatsen foer okaenda drunknade, daer
det var bestaemt, att de skulle vila. Sjaelv kunde han det icke utan att
bryta mot sitt folks heliga lag.

Myro un