r hela min foermoegenhet, aer stor nog foer att tillfoersaekra
Hermione en oberoende framtid i oeverensstaemmelse med hennes smak och
levnadsvanor. Jag oeverlaemnar henne foer oevrigt i den allsmaektiga
Foersynens vard, ty maenniskornas planer aero braeckliga som ett foertorkat
roer, min Teodoros, och det aer skickelsens vanliga lek att soenderbryta
dem ... Jag har ibland eder laert mycket, fortfor Krysanteus efter
nagon tystnad. Det aer mig icke okaent, att dina laeror, Teodoros, gjort
starkt intryck pa Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig
harm. Jag har foerlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
hand doedskransen pa den siste av sina soener, sedan den ene efter den
andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
hopp skoerdat, utan att hava knotat mot himmelen. Det hoeves en man att
baera sitt oede. Och vad min dotter vidkommer, sa ma hon foelja dig pa
den vaeg, som du foer henne utstakat. Jag skall se det utan smaerta,
sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som aer
heligt foer dig och det som mig aer heligt straecker sig blott till
formen och ej till anden. Kristendomen baer liksom filosofien den
ofoergaengliga sanningen i sitt skoete. Haer har jag sett den foerra
astadkomma vad den senare ej foermar. Jag har sett de dystraste anleten
skimra av glaedje och de hardaste av mildhet, naer de lyssnat till din
maestares laeror. Maen, som elaende och foerfoeljelser hade gjort till
roevare, foer vilka blodsutgjutelse var en lust och milda kaenslor en
smaelek, har jag skadat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
och bemoeta dem med den voerdnadsfulla oemhet, som endast medvetandet om
en odoedlig varelses oaendliga vaerde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
att det gives en filosofi foer hela maenniskoslaektet, och att de hoegsta
sanningar, den varmaste kaerlek foer det sanna och goda kunna inplantas
i den okunnigastes broest. Men om detta aer kristendomen, varpa jag ej
tvivlar, sa star hon i de foertrycktes leder vid sidan av dem, som
kaempa foer foernuftet, friheten och den maenskliga vaerdigheten. Det var
foerdenskull jag sade i folkfoersamlingen, att eder sak aer min egen. Lat
oss strida och doe tillsammans! Jag vill icke doelja foer dig, min
Teodoros, att jag aer maett vid livet. Var sak skall finna andra och
kraftigare kaempar, om icke i dessa tider, sa naer arhundraden skridit
oever vara gravar.

Krysanteus haelsade Teodoros god natt och gick att