t, aeven om hela
vaerlden foersaekrat motsatsen, ty han ville leva och ansag foer orimligt,
att han skulle doe nu, da han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomfoerda planer och var faerdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle foervandlas till en haerskarespira oever vaerlden.

Han anade icke, att de fientliga element, som smaningom blandade sig
med blodet i hans adror, voro ingenting annat aen nagra droppar av
samma saft, med vilken han hade saenkt sin koettslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den doedslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett gloedgat jaern halp honom till livet.

Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppvaecka Petros fran de doeda, liksom denne uppvaeckte Simon.

Mitt under dessa omsorger, som aegnades biskopens person, anmaeldes det,
att fran Rom anlaent ett saendeskap, som oenskade foeretraede. Denna
underraettelse astadkom en underbar verkan pa Petros; hans ansikte
livades, han kaende blodet stroemma med atervunnen vaerme i sina adror.
Han befallde, att man skulle flytta honom fran studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillkaennagav, vilka av hans praester skulle
vara omkring hans person, och huru saendeskapet skulle emottagas, naer
det ankommit till biskopliga palatset.

En timme daerefter oeppnades palatsets doerrar foer beskickningen, som
utgjordes av praester och foernaema lekmaen, bland vilka en senator, alla
i lysande aembetsdraekter.

Efter ett langt haelsnings- och lyckoenskningstal oeverlaemnade dess
ordfoerande foersamlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
aembete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkaennagivna vilja hade
korat honom.

Petros besvarade detta tal med nagra fa ord, vilkas utsaegande kostade
honom stora anstraengningar. Hans tillstand gjorde det noedvaendigt, att
ceremonien foerkortades. Saendeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits foer den foeljande dagen till biskopens taffel.

Sedan fraemlingarne avlaegsnat sig, laet biskopen ater flytta sig till
studerkammaren, daer Eufemios pa hans befallning kvarstannade hos
honom.

Lampan var taend i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
foenster.

Eufemios kastade sig pa knae framfoer Petros, lyckoenskade honom att hava
vunnit den hoega plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
vaerdig, den hoega plats, vars innehavare med skae