ke. Hans ansiktshy
skiftade i blatt, och dragen voro sa slappa, att han icke igenkaende
sig sjaelv. En ploetslig tanke pa doeden uppsteg i hans sjael och kom de
nerver, som aennu icke domnat, att darra av foerskraeckelse. Han soekte
kvaeva denna tanke. Att doe nu, da hans levnad egentligen skulle boerja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt han av oedet, en ofoernuftig lek
av det gudomliga foernuftet, saledes en omoejlighet.

Petros laet tillkalla laekaren, som befann sig i palatset. Naer denne
efter de foereskrifter Hippokrates och Galenus givit boerjade en ny
proevning av den lidandes tillstand, vilade Petros' oega med angest pa
hans ansikte foer att utroena hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgang.

Eskulapen teg, men sag oeverraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina boecker laest om nagot fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett oegonblick, att den sjuke gick en hastig upploesning
till moetes.

Petros laeste allt detta i hans ansikte, och doedsangesten atervaende foer
att kaempa med viljan att leva och med tvivel om moejligheten att doe i
en sadan stund.

I detta oegonblick intraedde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svarighet igenkaenna Petros. Men naer han oevertygat sig, att
denna doeden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans foetter, omfattade hans knaen och utbrast i hoega klagorop.

Laekaren och Eufemios skyndade att avlaegsna den olycklige ynglingen,
vars uppfoerande synbarligen oekade Petros' oro. Daerefter avklaeddes den
sjuke och lades i saeng. Han foersoekte tillkaennagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var foerlamad och hans kaekar blytunga och oroerliga.
De i palatset boende praesterna erhoello en timme daerefter genom
Eufemios underraettelse om biskopens hoegst betaenkliga tillstand. De
samlades kring hans saeng och vidtogo, sedan laekaren underraettat dem,
att biskopens doed var naera foerestaende, de hoegtidliga anordningar, som
voro brukliga vid doeendes laeger. Vaxljus taendes, de foersamlade
knaeboejde, och Eufemios boerjade med andaektig roest upplaesa de oevliga
doedsboenerna. Petros sag och hoerde aennu vad som foeregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kaende oever
tillstaellningen. Naer man lade hans armar korsvis oever broestet,
foersoekte han, ehuru foergaeves, att draga dem tillbaka. Men naer han
slutligen kaende, huru iskylan intraengde i hans broest och n