alkades hans
hjaerta, sammantraengdes hans medvetande, sa laenge det aennu var
verksamt, i kaenslan av doedens oundvikliga annalkande och viljans
ofoermaga att hejda den. Oedets lek, om ofoernuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade foerlamat hans fot, sedan det foert honom till
Petrus' tron, foerlamat hans hand, sedan det samlat vaerldens tyglar i
henne.

Aen nagra oegonblick av sjaelvmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade foersaenkts i den doedlika dvalan--aen en tanke, en bitter och
foerfaerlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke pa
medtaevlarnes anslag, pa gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var foersvunnet. Petros lag som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade oegon. Laekaren lade handen pa hans hjaerta och foerklarade
honom doed.

Det var Eufemios, som nu lutade sig oever den doede och tillsloet hans
oegon.

Tva dagar daerefter skred ett hoegtidligt liktag till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsaenktes. Om nagon under den
foeljande natten latit oeppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett gloedgat jaern i hans koett, skulle vaerlden mahaenda bevittnat en ny
uppstandelse ifran de doeda.

Patriarken Eudoxos och den medtaevlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' doed kommit i besittning av densamma, voro bada eniga om
att foerklara honom foer helgon. Foeremal foer de troendes dyrkan och
foeresprakare foer deras boener, aer han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.

Eufemios vart hans eftertraedare pa Atens biskopsstol och boer naemnas
som en av de faeder, vilka pa de stora kyrkomoetena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka aennu gaella som de
enda rena.

Eufemios maste uppleva den tid, da homoiusion till foeljd av en
kejserlig kungoerelse neddrogs till anseendet av en kaettersk och gudloes
laera. Eufemios kunde icke raedda homoiusion, men raeddade sig sjaelv
genom att oeverga till homousion, varefter--detta ma aeven naemnas--han
foerenade sig i sina nya trosbroeders anstraengningar att med eld och
svaerd utrota anhaengarne av hans foerra villfarelse.

Krysanteus' olycklige son var ibland offren foer Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion foer honom en
nagelfast ide. Han kunde icke omvaendas; han maste doe.

Teodoros hade fran Italien begivit sig till Afrika. Genom