e tum daerav som foer sina liv. Ingen vek
fran sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade pa den smala
bergkanten, foeretedde foerst efter de haeftigaste anstraengningar fran
legionaerernas sida en enda punkt, daer nybyggarnes linje vart
genombruten.

Och knappt var denna lucka uppstanden, foerraen en skara av de
kejserliga soldaterna genomtraengde henne. Oegonblicket syntes
avgoerande. Nybyggarnes faeltherre var franvarande, ty striden hade nu
boerjat aeven pa den hoegra flygeln omkring foerhuggningen, och Krysanteus
var pa denna viktiga punkt. Men han hade foerutsett ett fall som detta
och uppstaellt en liten understoedstrupp, utgoerande en centuria, vars
uppgift var att staerka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
fara att genombrytas.

Denna trupp av idel donatister, maen, som kaempat i Afrikas sandoeknar
och i daelderna kring Parnassos, anfoerdes av den gamle David.

Donatistpraesten och hans maen hade med brinnande otalighet avvaktat det
oegonblick, da de skulle fa deltaga i kampen.

- Broeder, ropade David nu, daer aero de, amoreerna och jebuseerna. Fram,
I Herrens kaempar! Vi skola sla dem och jaga dem intill det stora Sidon
och intill den stora slaetten Mizpa oesterut och foergoera dem, sa att
icke en igenbliver. Foeljen mig, I utvalde ur Israel!

Och den lilla donatistskaran stoertade emot den framtraengande fienden
med den vilda stridslustens ohejdade haeftighet. Lansar rycktes ur
legionaerernas haender, hjaelmar kloevos under slagsvaerdens hugg, skoeldar
krossades under de tunga spikklubborna. Nagra minuters strid, och den
del av den regelbundna styrkan, som lyckats fa fast fot pa berget, lag
trampad under donatisternas foetter eller hade i vild flykt kastat sig
nedfoer bergranden, laemnande i segrarnes haender en fana, varpa det unga
kristna korset prunkade mellan bokstaeverna av den gamla voerdnadsvaerda
inskriften: "Romerska Senaten och Folket".

Fran dessa segrar ilade David och hans maen till varje punkt, daer
nybyggarnes front tarvade stoed. Man sag den fruktansvaerde gubbens
bloddrypande klubba svaenga i det taetaste stridsvimlet och hoerde hans
roest, huru han oavlatligt manade de sina och eggade sitt eget och
deras stridsraseri med ord sadana som dessa:

- Sla dem, sla dem! Foergoer dem med svaerdsegg, giv dem till spillo,
sasom Mose, Herrens tjaenare, bjudit haver! Draep vad anda haver! Skona
dem icke!

Under det kampen salunda rasade pa nybyggarnes front, hade Annaeus
Domi