baegaren till min mun!

Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
maerkbart.

- Fader, huru befinner du dig? fragade han med angest i sin roest.

- Illa ... men fortsaett, och lat mig i himlens namn fa slutet pa din
beraettelse!

- Vael, jag maste da i korthet saega dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione intraett, staengdes kyrkodoerren, i enlighet med din
befallning. Vi praester nalkades voerdnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlaent till kyrkan just nu, da vi
uppstatt ifran en boen, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan bekaende Kristus foer sin herre, matte fa hjaertat
oeppet foer atran till den naermare foerening med honom och hans kyrka,
som genom doepelsen vinnes. Hermione vart synbart foervirrad, sa mycket
mer som Klemens var naervarande och med sin sorgsna tystnad foerebradde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till vara ord. Och likvael, min fader, framhaerdade hon i sin
vaegran ...

- Och sedan?

- Vi maste da anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
foerde henne med oemt vald till dopfunten, och ceremonien tog sin
boerjan. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
daeremot, och naer hon boerjade ropa hoegt om hjaelp, maste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga foerraettningen
skulle daerefter utan hinder hava foersiggatt, om icke den olycklige
Klemens hade stoert den. I sitt foervirrade sjaelstillstand hade han
givit rum foer en kaensla av medlidande med den genstraeviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
nagot ont. Vi voro noedsakade att skaffa honom ur kyrkan. Daerefter, min
fader, fullaendades foerraettningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvaerjes, skulle sa hastigt ater oevervaeldiga den
doeptas sjael och locka henne till ett fasansfullt sjaelvmord!

- Sjaelvmord! Vad saeger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjoenk tillbaka.

- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var aennu icke uttalad, da
Hermione genom en ofoermodad kraftanstraengning loesgjorde sig fran dem,
som hoello hennes haender, ryckte sin stylus ur goerdeln och stoette den i
sin barm.

- Ah!

- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sar, alla stodo
haepna och villradiga omkring henne, och naer