a i de kejserliga truppernas led, en
goetisk barbar, tjaenande foer legopenningar, och da han utmanade David
till envig, foeljde han ett bruk hos sitt folk.

- Vitskaeggige gubbe, vart rasar du? sade han. Laegg ned din klubba och
giv dig fangen. Du, som ej har taender att tugga soldatens harda broed,
har du haender aennu att foera ett vapen?

- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina broeder ej blott daeri,
att du aer hoegvaext som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
Vad hava du och de dina att skryta oever? Edra faeder hava kommit i en
myckenhet som graeshopporna oever Egypti land till att storma vara
landsaendar, och se, de aero slagna och spridda som agnar av en handfull
romare. Men detta hindrar icke din tunga att skraevla. Jag skall tysta
henne. Du aer i dag och foer alltid doedens man.

David emottog pa skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade at
hans huvud. Svaerdet gled, traeffade Davids vaenstra arm och avskar
hennes fingrar. Men i naesta oegonblick hade den bloddrypande klubban
traeffat goetens skuldra och inslagit hans harnesk.

Centurionens arm foerlamades av slaget. Aeven David kaende sig efter det
sar han fatt ofoermoegen att laengre med kraft svaenga sin klubba. De
bortkastade daerfoer pa samma gang sina vapen och gingo, fradgande av
raseri, varandra pa livet. Oaktat sin alder aegde David en vaeldig
kropsstyrka. De bada kaemparne omslingrade varandra efter en kort
knytnaevkamp med sina armar och foello brottande till marken, varvid
centurionens hjaelmband brast och hans huvudbetaeckning rullade bort. Da
framrusade en av Davids maen, som nyss i de bada kaemparnes omedelbara
grannskap utstatt en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
anfoerares raeddning och kloev med sitt svaerd goetens huvud, men foell
sjaelv i samma stund, nedhuggen av en legionaer, i sitt offers blod. Den
gamle donatistpraesten, befriad fran sin fiende, reste sig pa sina
herkuliska ben och grep anyo efter sin klubba. Runtomkring honom
stredo hans oeverblivna maen foer sina liv eller hade redan fallit mitt
inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anfoerare,
medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
foell han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.

Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
var pa denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de foerre
lyckades undkomma blodbadet och raedda sig med flykten tillb