etta oegonblick aligga dig.
Och nu frambaer jag Eudoxos' haelsning till sin lydige son Eufemios med
frid av Gudi och var Herre Jesus Kristus.

Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
pergamentet och stoppade det i sin goerdel.

- Lat oss tala utan omsvep, fortfor fraemlingen. Eudoxos vaentar, att du
goer din skyldighet ...

- Jag har laert att lyda.

- Jag vet det ... och han skall ingalunda gaeckas i de tankar han hyser
om ditt nit foer kyrkan, din lydnad och klokhet.

- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? fragade Eufemios.

- Att du skall inse, vad som i detta oegonblick aer kyrkans och den
atenska foersamlingens gemensamma foerdel ...

Eufemios teg och riktade en fragande blick pa talaren, som fortfor:

- Och naer du insett det, att du handlar daerefter.

- Detta aer min skyldighet.

- Svara ... huru langt straecker sig denna din skyldighet?

- Sa langt som mina krafter.

- Och huru langt dina krafter?

- Daerhaen att jag uppoffrar min oevertygelse, mina kaenslor, mina
slaektfoerbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv pa
lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, haernied upprepande ordalagen
av den lydnadsed han som praest hade svurit.

- Gott, sade mannen. I gaerning skall du bevisa det. Vad tror du om det
rykte, som understoedjer Petros' sak i Rom? Laegg hjaertat pa din tunga,
naer du svarar!

- Att han sjaelv latit utsprida det.

- Betvivlar du dess sanningsenlighet?

- Jag vet icke, vad jag skall svara.

- Anser du det moejligt, att Petros skulle kunna oeverga till
nicaeanerna?

- Maenniskan, svarade Eufemios, aer i stand till mycket. Min faders
helige namne, klippan, pa vilken var kyrka aer byggd, foernekade icke
blott homoiusion, utan Kristus sjaelv.

- Var foerman, patriarken Eudoxos, aer av samma mening om biskopen av
Aten. Foer Petros aer makten det foersta och homoiusion det andra. Han
skall uppoffra sanningen foer makten. Han maste goera det, aeven mot sin
vilja, om han vill kvarstanna blott en manad pa Roms biskopsstol.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och foerjaga honom, om hon
finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
tva biskopar, en foer nicaeanerna, en annan foer homoiusianerna i Rom.
Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!

- Det aer sant, sade Eufemios med en suck. Omstaendigheternas makt skall
noedga Petros till ett avfall. Detta aer en upproerande, foerfaerlig tanke.

- Och