od natt, min broder! Vi aterse varandra saledes i morgon?

- Ja.

De bada maennen atskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
palatset.

Samma natt hade Petros ett langt samtal med tva andra maen fran Rom.
Aten var i dessa dagar besoekt av flera resande fran den stora
vaerldsstaden, och staemplingarna, som hade avseende pa det foerestaende
viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt haer som i
Konstantinopel och Rom.

* * * * *

En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade upptraede
sags prokonsuln Annaeus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upproert utseende laemna storkyrkan, saetta sig upp i sin utanfoer
porten vaentande vagn och koera daerifran.

Skymningen var inne och gatorna till foeljd av det i strida skurar
fallande regnet naestan folktomma.

En fjaerdedels timme efter att Eusebia laemnat storkyrkan staengdes dess
port, och en flock av praester, vael hoeljda i sina kapor emot det
fallande regnet, smoego daerifran.

En av dessa praester skilde sig fran de oevrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kapa skulle man hava
igenkaent den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare aen vanligt
och staemplat av djup oro.

Naer han anlaent till palatset och portvaktaren oeppnat foer honom,
fragade han denne med en roest, som han soekte goera lugn, om laekaren
under hans franvaro besoekt biskopen.

Portvaktaren jakade till fragan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.

Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en laett maltid
och druckit en baegare vattenblandat vin, kaent ett illamaende, som
tilltog med sadan haeftighet, att han hade mast avsta ifran att
oevervara den i hemlighet foerberedda hoegtidlighet, som pa aftonen
skulle aega rum i storkyrkan, naemligen Hermiones doepelseakt.

Naer Eufemios nu intraedde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar baeddad soffa, med benen insvepta i ett ylletaecke.

Petros gav vid Eufemios' intraede ett tecken till den tjaenande broder,
som var naervarande, att avlaegsna sig.

Eufemios hade i foersalen avtagit sin regndrypande kapa och visade sig
nu i den praesterliga ornat, som han burit under den hoegtidliga
foerraettningen i storkyrkan.

Eufemios' hallning var oedmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare aen vanligt, da han nu riktade den pa biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta franvaro gjort syn