om den
ende vaerdige att halla loese- och bindenyckeln i sin hand.

Bland de foereslagne foerekom aeven en grekisk biskop, Petros av Aten,
vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
Vem kaende icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten naera foerknippat.
Det tillhoerde den man, som genom sin boens kraft hade uppvaeckt Simon
fran de doeda. Detta underverk var pa ryktets vingar buret oever
vaerlden.

De bada maennen fran Rom, vilka vi nyss naemnde, hade staemt moete med
Eufemios i en traedgard utanfoer en av stadstullarne, och samtalet aegde
rum efter solnedgangen.

Till en boerjan meddelade fraemlingarne Eufemios, att hans fader
biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
eftertraedare pa den romerska biskopsstolen.

Eufemios uttalade sin hjaertliga glaedje haeroever och lyckoenskade ej
blott sin fader biskopen, vilken salunda erhoelle en honom vaerdig plats
i ledningen av kristna kyrkan, utan aeven den romerska foersamlingen,
som omoejligen kunde goera ett ypperligare val.

Eufemios tillade, att det maste vara ett andens verk, med alla
kaennetecken av ett gudomligt under, att taenkesaettet i Rom i sadan man
var staemt till foerman foer en man, som annars maste varit foeremal foer
romerska foersamlingens foerdomsfulla ringaktning.

- Du menar, sade den ene fraemlingen, att hans egenskap av homoiusian
skulle goera honom omoejlig vid biskopsvalet i en foersamling, som
straengare aen alla andra haller pa nicaenska moetets grundsatser?

- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.

- Foersynens vaegar, atertog fraemlingen, aero underbara, och denna
svarighet, som foer naturliga oegon synes ooevervinnelig, aer av henne i
sjaelva verket undanroejd.

- Vad menar du? Huru har sadant kunnat ske?

- Bland Roms homousianer gar ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
aer den straenge homoiusian, som man foermenar. Detta rykte aer
isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
trossats. Han foerenar, saega de, ormens list med duvans fromhet. Han
baer en mask, som han skall avkasta, sa snart han finner, att raetta
tiden aer inne och kyrkans foerdel bjuder det. Vore han ej i sitt hjaerta
raettrogen, huru skulle da hans boener aegt kraft att uppvaecka Simon
pelarmannen fran de doeda? Sa spoerja varandra de fromme i
vaerldsstaden. Det aer var plikt att vaelja honom, saega de, pa det a