ristianer och hedningar. Jag fruktar foerdenskull,
att han, blott foer att undga skenet av vaeld, villigare skall lyssna
till Karmides' slaektingar, naer de foerfaekta Hermiones raett.

- Ah, det aer saledes foerdenskull, som du skickar mig till Hermione foer
att om moejligt foerma henne offentligt oeverga till kristna kyrkan?

- Ja. Sjaelv har jag intet hopp om framgang hos Krysanteus' dotter, ty
hon hatar mitt ansikte. Du aer vaeltalig, Eufemios, och har en foermaga
att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt foersoek skall
kroenas med framgang, sa mycket mer som den aedla Eusebia foersaekrar, att
Hermione aer mogen foer nadens anammande.

- Det heter allmaent i Aten, att hon aer kristen.

- Jag vet det.

- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...

- Jag vet det aeven. Vi ma icke lata folkets tro pa var laeras
omvaendelsekraft komma pa skam. Ryktet maste sannas. Var heliga laeras
anseende, kyrkans foerdel och--jag saeger det oeppet--min egen fafaenga
kraeva detta.

- Du har raett, min fader.

- Du skall finna bundsfoervanter, min Eufemios, i var fromma Eusebia,
som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla foertroende; i Klemens, min
olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med boener, att hon
skall lata doepa sig, samt framfoerallt i hennes egen genom sorger
foerkrossade sinnesstaemning. Det gives aennu en omstaendighet, som skall
bidraga att beveka henne. Den laekare, som vardar Klemens, skall saendas
till Hermione och saega henne sin tanke, att ynglingen kunde
aterstaellas till sina sinnen genom den glaedje, som skulle beredas
honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta boer goera dig segern
laett.

- Min fader, sade Eufemios betaenkligt, de bundsfoervanter du uppraeknar
aero maektiga, men likvael torde min uppgift vara svar att loesa. Hoppas
icke en hastig framgang! Jag kaenner genom eusebia, att Hermione avskyr
kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes sjael. O, denne
Teodoros har skadat oss mer aen du anar. Hon vill icke tro, att andens
nadeverkningar pa vara hjaertan aero bundna vid vissa yttre handlingar.
Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kaerleksfest och
doepelsen som blotta tecknet av den rening, som hjaertat boer
underkastas. Hon bekaenner vael Kristus' namn, men aer aennu alltjaemt
densamma hoegmodiga, pa foernuftet trotsande filosofinnan som foerr.

- Detta hoegmod maste oevervinnas, sade biskopen, och skaelet varfoer jag
oeverlaemnat denna