som hitintills troget understoett honom, hade nu med fa
undantag, under inflytelsen av den allmaenna meningen, dragit sig
tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den harde
censorn, samlade sig som foerr kring Epikuros' vanslaektade laerjungar.
Barmhaertighetsstiftelserna voro inraettningar, av vilka endast de vid
dem anstaellda tjaenstemaennen drogo foerdel. Folket knotade oever de
summor, som offrades pa dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
emedan onda, mahaenda till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
Bland stadens foernaemligare slaekter fanns knappt nagon, som ej ansag
sig hava skael att klaga oever Krysanteus, emedan enskilda deras
medlemmar traeffats av den oblidkeliga straenghet, varmed han skoette
sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpraester och anklagat
och sakfaellt oredliga aembetsmaen i massa. Till de lediga platserna
funnos fa eller inga soekande, ty de missnoejde hotade varje sadan med
foerfoeljelse. Att de avsatta praesterna kastade sig i kristna kyrkans
armar var en vanlig foereteelse. Denna gjorde oupphoerligt proselyter ej
blott ibland de ringare klasserna, utan aeven inom de bildade.
Krysanteus' verksamhet medfoerde helt andra frukter aen dem han
asyftade. Han var icke blind foer detta. Han boerjade i sjaelva verket
foertvivla om moejligheten att vinna seger at den sak, vars stridsman
han var.

Till dessa bekymmer saellade sig den sorg och graemelse, som Klemens
ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu boerjat,
och var gang han foerdes infoer domstolen, ledsagades han av folkskaror,
som uttryckte sitt deltagande foer honom. Klemens hade inkallats foer
att laemna upplysningar om sin fosterfader. I staellet foer att vaecka
nagon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska ahoerarnes
jubel kastat sigi biskopens armar och hoegtidligt tackat denne foer det
inflytande han tillvaellat sig pa hans oeden. Och da Klemens hoerde, att
raettegangen utan tvivel skulle sluta med en doedsdom oever Petros,
uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa kaenslor
utan hejd i folkets asyn. Han fortfor aennu att leva i grottan vid
pelarfaeltet, och hans rykte foer helighet steg med varje dag. De
homoiusianska kvinnorna aelskade att kalla honom "den helige Klemens".
Uttrycket smekte den unge asketens oera. Han hade segrat i striden med
sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett sjaelstillstand, vari han
oftare saellskapade med aenglarne