apet av din boning, naer jag
nu traeffade dig haer.

- Vael, foelj mig till min hydda, lat mig daer tvaetta dina foetter och
tillreda dig en maltid, sade Teodoros. Det aer utan tvivel ett viktigt
aerende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala daerom,
sedan du foerfriskat dig under mitt tak.

Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och foeljde honom till hans
boning.

Sedan den svartlockige presbytern daer intagit en maltid med den
kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och daerunder i
vaelvilligaste ton framstaellt en troettande maengd fragor om Teodoros'
och hans foersamlings omstaendigheter, framryckte han aentligen med sitt
aerende.

Han hade omgjordat sina laender och tagit staven i sin hand foer att
till brodern Teodoros oeverlaemna ett budskap fran hans fader Petros.
Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebaeltet och raecktes
vaerden.

Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att atervaenda till Aten,
emedan hans vistelse bland erkaenda kaettare maste kasta ytterligare
skugga pa hans redan foerut med skael misstaenkta renlaerighet. Vore det
sant, vad Petros hoert, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
novatianska och donatistiska avfaellingarnes gaestfrihet foer att
uppehalla sig ibland dem, utan ock att han beklaedde praestaembetet i
deras foersamling, sa vore aeven den ofoerdelaktigaste tanke om Teodoros
styrkt, och han kunde svarligen raeddas fran sjaelvadraget timligt och
evigt foerdaerv. Dock ville biskopen aeven i detta fall laemna honom en
vaeg till fraelsning oeppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
Eufemios foer att fran Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
Biskopen foersaekrade, att han daer skulle emottagas med faderlig godhet,
och att det foerflutna skulle vara gloemt, savida Teodoros angrade sitt
avfall och visade sig villig att avsvaerja sina villfarelser.

Biskopens brev innehoell vidare bittra klagomal oever nybygget i Sunion.
Dess grannskap med Aten innebure en hotelse foer stadens och nejdens
saekerhet, enaer nybyggarne vore icke blott kaettare, utan aeven
missdadare, roevare och upprorsmaen, kaenda fran den tid de hade sitt
tillhall i Parnassos. De foerbrytelser mot person och egendom, vilka
vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevanarne, helt visst
icke utan skael, dessa fraemlingar; och man hade dessutom att klaga
daeroever, att de laemnade en fristad at foerrymda brottslingar och at
slavar, som lupit fran sina herrar. Sa