egyptierna oevervunnit dem och foervandlat sig till de frommaste
kristianer i vaerlden. Jag tycker icke heller om, att du svaer vid gamle
Zeus. Lat gubben vara i fred--han laer nu i alla fall hava oevergivit
oss och flyttat till hyperboreerna. Dina hedniska eder sara mitt oera,
Olympiodoros. Du foergaeter, att jag numera ej endast aer katekumen, utan
doept och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, aedla Eusebia,
som oevervann mina sista tvivel och foerde mig med hull och har i
sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
vill saega: icke nog foerbanna moirorna och Hymen, men prisa Foersynen
och alla goda helgon, som skaenkte mig en sadan maka. Nu, min vaen,
fortfor prokonsuln, da en slav intraedde med stekt fagel pa ett
silverfat, nu en bit fagel och aen en baegare falern, daerefter en
anspraksloes efterraett ... min baeste pastejbagare har sjuknat under
faeltlivets omak ... sedan foeljer du mig, da jag synar foerposterna. Min
haevdatecknare boer aldrig laemna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
du medtagit tillraeckligt papyrus foer att utfoerligt skildra mina
bragder?

- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
dina trasiga apostlar och helgon, att du fatt en sa ojaemfoerlig
historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se haer, fortfor f. d.
epigramfoerfattaren, numera haevdatecknaren, i det han ur baeltet framtog
nagra hoprullade pappersblad, medan du spisar din fagel--som, oss
emellan sagt, aer nagot seg--och avvaktar pastejen, vill jag upplaesa
det faerskaste kapitlet: det om de bada sista dagarnes
krigstilldragelser. Det aer en anraettning, min vaen, som endast kan
jaemfoeras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!

- Nej, nej, icke nu, min vaen. Vad du hunnit skriva aer naturligtvis
endast ett utkast. Saepe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
menar, att du aennu icke hunnit glaetta ditt opus.

- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlater sig aldrig Olympiodoros.
Hans verk aero fullkomliga fran foedseln och tarva icke tvaettbaljan.
Kurtius' faerger, da han skildrar Alexanders tag mot Persien, aero utan
tvivel bleka mot de faerger, med vilka jag malar Annaeus Domitius' tag
mot Sunion. Forntidens haevdatecknare snarare mejslade aen de malade.
Det aer blott vi, som foersta att at historien foerlaena glansen av alla
himmelens och jordens faerger. Du skulle hoera, huru jag skildrar dina
truppers tag, huru de ringlande stiga uppfoer bergen,