igtvis icke.

- Och aen mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
vapen oeversadda valplatsen, och sa vidare, sade Annaeus Domitius
leende, i det han fyllde Olympiodoros' baegare.

- Min vaen, svarade f. d. epigramfoerfattaren, numera haevdatecknaren,
man far icke i ett enda kapitel uttoemma de tillgangar ett faelttag har
pa nervskakande och malningsvaerda upptraeden. Jag aemnar spara den
ifragavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
verkligen aegt rum. Jag later denna gang fienden i god ordning draga
sig tillbaka. Mer tillater mig icke min sanningskaerlek, ty i sjaelva
verket var det likvael dina trupper, som ... nog av, du foerstar mig.

- Den foerdoemde praesten! mumlade Annaeus Domitius. Det var Petros, som
genom sin inblandning i stridsplanen foerorsakade nederlaget. Jag
skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
skicklighet och naestan ointagliga staellning.

- Jag malar daeremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
Olympiodoros sjaelvbelatet. Och vackert, haenfoerande vackert var i
sanning att se det praektiga, jaernsmidda rytteriet rida ned i kaerret,
fastna daer och omkomma foer upprorsmaennens klubbor, pakar och stenar.
Ett haerligare skadespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
lysande dagar aldrig bjudit pa ... det maste du medgiva, min
prokonsul.

- Det aer sant, sade Annaeus Domitius med glaensande oegon vid minnet av
detta blodiga upptraede; jag var sjaelv naera daeran att klappa haenderna
och ropa: bene, optime! Jag skulle mahaenda gjort det, om jag som du
varit blott askadare. Men tyvaerr, jag aer kejsarens faeltherre, och det
var kejsarens soldater, som omkommo. Det var aterigen Petros, som
befallde denna olyckliga roerelse. Jag prisar dock himmelen, att den
aegde rum, ty naer biskopen sag den sorgliga utgangen, bad han mig om
foerlatelse och kaende sig traeffad av den vers jag leende anfoerde ur
Homeros:

Gott mangvaeldet ej aer; en enda haerskaren vare.

Jag hoppas att fran denna stund fa ensam rada.

- Det var en oeverraskande upptaeckt, min Annaeus, att anfoeraren foer de
upproriske var ingen mer och ingen mindre aen var gamle vaen
Krysanteus. Krysanteus i spetsen foer en hop kristianska svaermare! Vid
Zeus, oedet leker med maenniskorna.

- Gloem ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
varit Julianus' laerare i filosofi och krigskonst. Du kan tillaegga, att
Julianus erkaende honom som sin maestare ej