ern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, sparade
foerebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhagan
stegrades till visshet, naer dagligen en maengd flyktingar ej blott fran
Attika, utan ock fran det gent oever Saroniska viken belaegna
Peloponnesos boerjade anlaenda till bergen med begaeran om en fristad
bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosfoerfoeljelser, som
anyo hade uppflammat oever landet.

Under dessa dagar genombaevades de fredliga dalarne av en oro, som kom
plogen och vingardsmannens skaera att vila och riktade de vallande
herdarnes oegon mot landet norrut, daer bakom Hymettos' bergskedja Aten
var belaeget. Hyddornas innevanare framtogo sina vapen och fejade dem;
deras aeldste sammantraedde som oftast foer att hoera flyktingarnes
utsagor och radsla om vad som borde goeras. Att underkasta sig den
radande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvaenda faran
- hade de ansett foer en synd emot den Helige Ande. Ingen framtraedde
med ett sadant foerslag, som endast skulle vaeckt foerbittring hos de
ivrigaste och smaerta hos de andre. Det fanns icke ens nagon, som
taenkte pa en sadan underkastelse. Det fanns blott att vaelja emellan
att antingen utan motstand laemna sig i fiendens vald och med bundna
haender lida martyrdoeden eller ock att moeta fienden med vapen i hand,
att med ett hardnackat motstand, understoett av marken, soeka avtvinga
foerfoeljarne raettigheten att fa leva i fred, eller att falla under kamp
foer en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.

Den sista asikten segrade. Nybyggarne rustade sig till foertvivlat
motstand. De krigiska lidelserna vaknade ater i manga hart proevade
broest, daer de laenge slumrat, och gjorde den vaentade striden vaelkommen.
Daer voro bland nybyggarne hundratals maen, vilkas natur var utpraeglad
genom en noedtvungen faeltlevnad--maen, som uppvaext ibland hemloesa, till
strid mot samhaellet vaepnade skaror, som uppammats i avsky mot den
foertryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av braenda
byar och doedade fraender.

Sadana maen hunno snart vaenja sig vid tanken, att deras fredliga vaerv
maste laemnas, att frukterna av deras flit skulle ga foerlorade, att
hoppet om en av friden vaelsignad framtid foer dem och deras barn var
bedraegligt; och sedan de laemnat detta hopp, var striden deras atra och
svaerdet en helig vaen, som ej fick laemna deras sida.

Nybyggarne voro saledes vael redo, naer en m