spaeda barnen hade anvisats
ett baettre skydd mot nattens kyla i laemningarna av ett tempel, helgat
Pallas Atena och vaelkaent foer seglarne, som dubblerade Sunions udde,
oever vars tvaerbranta klippor dess pelarrader hade glaenst igenom
arhundraden. Haer tillbragte aeven Hermione natten.

Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
dagens moedor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
eller soenderkrossade mellan stenar saed foer att daerav baka morgondagens
broed.

Tystnaden, som radde, avbroets endast av en psalm, som med daempad roest
uppstaemdes av nagon bland de vid eldarne vakande maennen. Da och da
sags en patrull av det foer natten tjaenstgoerande manskapet taga foerbi.
Poster voro framskjutna pa betydligt avstand fran alla tillgaengliga
sidor av laegret, och den straengaste vaksamhet iakttogs, foer att ej
oeverrumpling skulle aega rum.

Nybyggarnes vapenfoera manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
inraeknade--utgjorde knappt tva tusen man. Ett icke litet tal hade med
sina liv koept segern i den foeregaende drabbningen. Till ringare pris
hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
klok beraekning att spara de sinas liv.

Krysanteus och Teodoros, jaemte de maen, som bildade den lilla haerens
krigsrad, voro samlade i hoegkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
byggd mot en klippvaegg, i vars grannskap fanns en haell, som bildade
ett naturligt bord och lystes av tva facklor.

Man hade foerberett sig pa ett anfall till den foeljande morgonen och
redan oeverenskommit om vad som kraevdes foer att moeta det.

Samtalet roerde sig nu kring ett annat aemne: den fjaermare framtiden.

Man kunde aen en gang oevervinna angriparen--det betvivlade man icke
--men vore icke krigets utgang redan noedvaendigt given? Vore det i
laengden moejligt foer en handfull folk att foersvara sig emot en
motstandare, som i noedfall kunde foerfoga oever alla det romerska
vaerldsrikets tillgangar?

Den gamle donatistpraesten, med vilken Krysanteus en gang underhandlat
pa Parnassos, satt nu framfoer honom pa klipphaellen, och fackelskenet
broets emot det harnesk, vari han klaett sitt silverhariga broest.
Bredvid honom stoedde sig mot haellen hans israelit, den tunga
spikslagna klubban--och att hans arm aennu var maektig att foera henne,
det hade den foeregaende striden pa ett foer legionaererna foerskraeckligt
saett vittnat.

- Vart loeper nu vart tal? sade han. Fr