joede ett sadant undseende, vore saledes ett ringa prov pa den
foersakelse, som den kristna trons stiftare alaegger sina laerjungar.
Ville Hermione erkaenna galileen som sin maestare ej blott med munnen,
utan med hjaerta och gaerning, sa borde hon tillkaempa sig styrka att
slita det sista band, som fasthoelle henne vid den gamla laeran.

Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tarar. Hon taenkte pa den
smaerta, som uppfyllandet av ett sadant krav skulle foerorsaka
Krysanteus.

Men fran detta oegonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
tillstand och fann med visshet, att hon icke laengre tillhoerde
Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med foerkaerlek
tolkat och vilkas skoenhet hon beundrat, voro endast sloejade--och,
naer de blivit avsloejade--endast bleka bilder av samma eviga
sanningar, som Jesus sa klart och allmaenfattligt lagt i dagen foer hela
maenniskoslaektet och ej foer nagra fa invigde; hon fann, att hon i
verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde foerneka
honom, som hon i taenkesaett och levnad ville foelja, savitt hon
foermadde.

Medan detta erkaennande kom oever hennes laeppar, stoerdes samtalet av en
tredje person, som ploetsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
och Teodoros hade satt sig ned pa en vilosoffa, danad vid foten av en
kulle och skuggad av varfriskt loevverk, som hindrat dem att se den
man, som tillfaelligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
foer gott att framtraeda.

Han var klaedd i en grov kapa, resebaelte, spikslagna sandaler och bar
en vaeldig stav i sin hand.

Mannen var Eufemios. Hans upptraedande foerorsakade Teodoros en
obehaglig oeverraskning, varemot han sjaelv tycktes mycket angenaemt
beroerd av detta moete.

- Broder, vad foer dig hit? fragade Teodoros, i det han skyndsamt steg
upp och gick presbytern till moetes foer att avvaenda hans uppmaerksamhet
fran Hermione.

Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkaent henne. Han
svarade:

- Var haelsad, Teodoros! Du foerundrar dig vael att finna mig haer, och
sjaelv foerundrar jag mig icke mindre, att jag aentligen i denna labyrint
av berg och dalar har kunnat finna raetta vaegen, som ledde till min
broder Teodoros. Dock aer det intet underverk, som astadkommit detta;
de vaelvilliga herdar, som jag traeffat pa bergen, och folket, som jag
funnit i hyddorna, hava med rad och upplysningar lett min gang, och
genom dem visste jag, att jag var i grannsk