talar aeven i vara hjaertan, men som vi
oftast tysta. Och under dessa hemsoekelser foernekar sig lika litet hans
mod som hans tro och hans mildhet och kaerlek mot dem, som foerfoelja
honom.
Hermione laerde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan aelska,
utan att ett hjaerta finnes, som svarar eller foerstar den visade
kaerleken, och huru man kan lida foer att genom lidandet varda staerkt
och fullkomligad.
Hon vidgick foer sig sjaelv och infoer Teodoros, att det var betraktelsen
av evangelium, som mer aen nagot annat hade uppraetthallit henne under
de harda proevningar, som den sistfoerflutna tiden burit i sitt skoete.
Men att uppkalla sig med galileens namn och intraeda som medlem i det
samfund, som naemnde sig efter honom, blotta tanken haerpa var henne en
leda. Det samtal, som hon nu foerde med Teodoros, medan de vandrade
genom den av varens givmildhet och maenniskornas flit smyckade dalen,
riktade sig ater pa denna punkt. Teodoros var i manga stycken av annan
mening aen Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
ordet i en hemlig, foer maenniskan icke fullt begriplig bemaerkelse, han
trodde pa nadegavor, foerenade med sakramenten; men han medgav villigt,
att fraelsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
kommen foer att vara foeremal foer spekulativa funderingar, att hans egna
ord fran bergspredikningen intill det tal han hoell till sina laerjungar
i den natt, da han foerraddes, icke baera ett spar av framkastade eller
loesta metafysiska gator, utan att han tvaertom tillbakavisar fariseer
och sadduceer, naer dessa framkomma med dylika spoersmal.
- Var da utan alla dogmer Kristus' efterfoeljare, var Teodoros' rad.
Men a andra sidan foerebradde han Hermione, att da den kristna
gudstjaenstens naturligaste former stoette henne tillbaka, hon likvael
kunde finna sig i den gamla laerans bruk och ceremonier, ehuru dessa
uppenbarligen levde nagot fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
sanningen. Hermione maste haeri giva honom raett; men hon ursaektade sig
med undseendet foer sin fader, foer vilken dessa voro heliga bruk, i
hans oegon sammansmaelta med den vaerldsaskadning, som erkaenner
foernuftet, friheten och den maenskliga vaerdigheten. Men da kristendomen
ej endast erkaenner dessa sanningar, utan framstaeller dem i foerklarat
ljus, och Hermione insage detta, sa vore samma skael, som gaellde foer
Krysanteus, icke gaellande foer Hermione. Att bekaempa den kaensla, som
b
|