emmar. Hans
oegonmaerke under striden var motstandarens strupe, och han hade lyckats
att fa tag omkring denna, naer Krysanteus aentligen traengde sin ryslige
fiende mot stadsmuren och med en valdsam stoet krossade hans huvud.

Simon foell, ett blodigt lik, till hans foetter.

Klemens hade under striden atervunnit sitt medvetande. Naer Krysanteus
med svettdrypande panna vaende sig bort fran den slagne, sag han
ynglingens vita kiton fladdra foer vinden utanfoer oeppningen till
grottan.

Foervirrad och skaelvande av foerskraeckelse hade Klemens askadat den i
hans grannskap utkaempade striden mellan tva i moerkret oredigt
skymtande skepnader, som foer hans inbillning antogo jaettestorlek och
vidunderliga former.

Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
utstoette, naer det lyckats fa tag om sin motstandares strupe,
oevertygade Klemens, att den ene av kaemparne var Simon, och paminde
honom, tillika med den smaerta, han kaende i sin hals, om det ohyggliga
upptraedet i grottan och om den doedsfara, vari han nyss svaevat. Fasan
kom hans blod att stelna. Moerkret hindrade honom att igenkaenna sin
raeddare, och naer striden var aendad, och den ene av skepnaderna naermade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
medvetande hade klarnat, men blott ett oegonblick, foer att omtoecknas av
ett varaktigare moerker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
tillbaka, naer Krysanteus fattade hans hand.

- Filippos, hoerdes Krysanteus' roest, det aer jag, din fader. Frukta
icke! Uslingen, som ville moerda dig, aer straffad. Foelj mig haerifran!

Klemens hoerde befallningen, igenkaende roesten och lydde. Han laet foera
sig vid Krysanteus' hand oever pelarfaeltet och genom Kerameikos till
huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vaegen gav pa sin faders
fragor vittnade om sjaelsfoervirring.

Och tyvaerr var denna icke av oevergaende slag.

Upptraedet i grottan hade givit sista stoeten at ynglingens laenge
vacklande foerstand. Klemens var svagsint.

Den foeljande dagens sol fann icke mer Simon pa pelaren, varifran han
sa laenge haelsat hennes uppgang. Den gamle Batyllos, vandrande om
morgonen oever faeltet, sag honom ligga med krossat huvud och blodigt
ansikte bredvid stadsmuren. Han var doed.

Den paels, som i livstiden utgjort helgonets draekt, aterfanns i
grottan, varest den unge anakoreten plaegade vistas. Pa Simons nakna
kropp sags oever ryggen ett langt och djupt aerr,