rt till Sunion denna nyhet,
flyttade han till sina novatianska kristendomsbroeder och nedslog bland
dem sina bopalar, ty Aten var nu anyo foer honom en farlig vistelseort.
Biskop Petros och det homoiusianska praesterskapet boerjade uppfoera sig
med sin gamla ofoerdragsamhet och egenmaektighet, och rykten voro i
omlopp, att foerfoeljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
homoiusian, hade utbrutit flerestaedes i oesterlandet mot olika taenkande
kristna foersamlingar.

Skulle foerfoeljelsen en dag aeven na till dessa fredliga dalar? Deras
innebyggare hade skael att raedas det. Sjaelva av olika asikter om
troslaeran, hade de under den gemensamma noedens dagar noedgats oeva sig i
foerdragsamhet, under vars inflytande de aentligen funnit, att det
vaesentliga och enda noedvaendiga var foer dem alla ett och samma, att
allas straevan och syfte var kristendomens foerverkligande i hjaertan och
gaerningar, samt att den foersta och i sanning ringaste frukten av den
kristna kaerlekens liv aer den, att man icke moerdar varandra foer
olikheten i mer eller mindre vaerdeloesa metafysiska meningar.

Mitt ibland dessa straenga och allvarliga kristne tillbragte foerkaempen
foer den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
milda, av stormar och lidelser ostoerda lugn verkade som en balsam foer
deras sjaelar.

Krysanteus oenskade endast att ostoert fa njuta detta vaelgoerande lugn,
skulle aen det hav, vars oeversvaemmande vald han fafaengt motstatt, komma
att rulla sina boeljor oever hans gloemda grav. Han ville foergaeta, att
vaerlden utanfoer hans berg var skadeplatsen foer de avskydda makternas
fortsatta segertag, och soekte nya foeremal foer sin outtroettliga
verksamhetsdrift inom den tranga krets, som nu stod honom oeppen, i
lantmannens sysslor och i omsorgen foer de maenniskors vael, vilka foer
honom hade oeppnat en tillflyktsort.

Aen kaerare vart honom detta lugn genom det inflytande han sag det utoeva
pa Hermione. Djupt nedboejd och naestan krossad av sina egna och sin
faders olycksoeden, hade hennes sjael anyo haemtat krafter i naturens
skoete, under ett arbete foer livets noedtorft, som skaenkte henne
foerstroeelse, och under umgaenget med maenniskor, vilkas raa yta icke
kunde doelja den foeraedlade maensklighet, som deras allvarliga straevan
att leva i Gud hade skapat inom dem.

Att denna foeraedling icke var en frukt av den vaerldsasikt och de laeror,
som hennes fader hyllade och som hon sjael