v aennu, fastaen med tvekan,
omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
i sin faders naervaro uttrycka glaedje oever foereteelsen; men denna
gladde henne likvael och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
annat aen staella det vunna malet oever medlen att hinna det.

Genom Hermiones flit och skoenhetssinne hade den lilla lantgard, daer
Krysanteus och hon bodde, foervandlats till ett hem, daer intet vittnade
om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
middagssolen av lummiga ekar och skildes fran viken av en traedgard,
vari ett urval av nejdens skoenaste blommor prunkade vid sidan av
vaexter, nyttiga foer hushallet. Vaeggarna i Krysanteus' hus voro
smyckade med tapeter vaevda av Hermione, och till det enkla bohaget,
foerfaerdigat av nybyggarne, saellade sig boeckerna och cittraa, som
paminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
ditflyttats fran Aten.

Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
mynningen mellan tva berg, varifran utsikten oeppnades oever en
groenskande dal, daer nybyggarnes hus haer och daer skymtade mellan
loevmassorna, och pa vars sluttningar man sag deras talrika hjordar
beta.

Det var en skoen varafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
Krysanteus foer att med honom radsla om atskilliga aerenden, som roerde
deras samhaelle, hade Hermione gatt att lustvandra och haerunder moett
Teodoros.

Deras samtal vaende sig nu, som naestan alltid, naer de voro tillsammans,
kring religionen. Teodoros fortsatte ofoertrutet sitt omvaendelseverk
och med dess stoerre iver, som det gjorde synbara framsteg hos
filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer aen nagonsin riktade pa
det oeversinnliga, sedan hennes jordiska foerhoppningar sjunkit i
graven. Hon kaende kravet pa en kraftig, sjaelens innersta
genomstroemmande hugsvalelse, men aegde den icke i sin filosofi. Hon
kunde icke taenka tillbaka pa det sista ar hon tillbragte i sin
foedelsestad, utan att dessa rysliga haendelser, som ryckt brudgummen ur
hennes famn, atergivit henne en aelskad broder vansinnig, skoerdat en
hjaelte, av vars kraft hon vaentade vaerldens raeddning, samt oever den
aelskade faderns huvud samlat sa manga sorger, svikna foerhoppningar och
faror--hon kunde icke i sitt minne aterkalla dessa haendelser, utan
att moerka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
styrvaerlden och maenniskornas oeden, och hon kaende, att livets skumma
gat