ligen
var tom, foerde en annan doerr till en kring husets gardsida loepande
balkong, varifran hela vaningen med dess olika laegenheter var
tillgaenglig.

Rabbinen kaende mycket noga belaegenheten av brudkammaren och de till
denna graensande rummen.

Om han efter fullbordat uppsat vaelbehallen lyckats laemna huset, sa
voro alla atgaerder traeffade till en skyndsam flykt ifran Aten.

Nu avvaktade han den laempliga timmen foer sitt foeretag. Hans vaesen bar
praegeln av lugn beslutsamhet. Naer serenaden tystnat och stoerre delen
av det utanfoer huset samlade nyfikna folket avtagat med musikanterna,
laemnade honom juveleraren och foeljde hopen. Rabbinen stannade pa sin
plats, lyssnade till det glada sorlet fran broellopsgaesterna och
raeknade dem, som avlaegsnade sig.

Naer sorlet foertonat och endast de med brudparet naermast befryndade
gaesterna aennu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppfoer den
omtalade trappan.

Han hade vael beraeknat sin tid. I denna stund foerdes Hermione vid
facklors sken till ett a ena sidan om brudkammaren belaeget rum, daer de
sista ceremonierna skulle foeretagas, innan hon av sina vaeninnor leddes
till brudbaedden.

Enligt oevligt bruk hade Karmides vid samma tillfaelle avlaegsnat sig foer
att i ett rum a andra sidan, under ett roekoffer at Kypris, avvakta
dessa ceremoniers slut och brudtaernornas bortgang.

Karmides hade alltifran besoeket i likhuset varit foerfoeljd av Rakels
och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
laeger; om dagen stodo de aldrig klarare foer hans oegon, aen naer han var
i Hermiones saellskap. Han hade fatt en foerestaellning om de kval
Orestes, jagad av eumeniderna, uthaerdat; och trodde han numera pa en
gudamakt, sa var det den, som saender samvetskvalen.

Under denna afton hade han likvael kaent sig fri fran angesten. De
gudar, som gynna kaerleken och aektenskapet, hade utestaengt furierna
fran broellopssalen. Rakels skepnad hade icke uthaerdat broellopsglaedjen,
utan vikit fran hans sida. Hon skulle atervaent, ifall det olyckliga
omen, varunder bruden laemnade sin fars hus, hade omtalats foer honom.
Men gaesterna hade foertegat det. Det var opassande och farligt att tala
om ett olyckligt foerebud. Man kunde tillviska varandra, att man
iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns vael ej nagon, som
foergaetit att foer sig sjaelv tillaegga den gamla formeln vid sadana
tillfaellen: "gudarne avvaende olyckor!"

Karmides hade