nu blott en oenskan: att de sista gaesterna skulle ga. Han
laengtade att vara ensam med sin brud. Han hoerde fran kammaren pa andra
sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skaemt med Hermione, medan
de enligt bruket tvadde hennes foetter med vatten, haemtat ur den heliga
kaellan Kallirhoe. Han paminde sig, att han sjaelv hade en from plaegsed
att uppfylla, och kastade nagra roekelsekorn i fyrpannan pa en trefot,
bedjande haerunder till Kypris, kaerlekens gudinna.

Kammaren, daer han befann sig, hade tva doerrar. Den ena, som nu stod
oeppen, foerde till brudgemaket, den andra till den foerut omtalade
balkongen.

Karmides' uppmaerksamhet togs ett oegonblick i ansprak av ett obetydligt
buller, som hoerdes utanfoer. Han trodde, att nagon av gaesterna eller
husets tjaenare foerorsakat det under gaendet oever balkongen.

Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
kastat en blick genom doerrens taeta gallerverk, riglade henne
utvaendigt.

Strax daerefter oeppnades doerren mellan samma balkong och brudgemaket,
men sa tyst, att Karmides skulle ingenting foernummit, om ej hans blick
varit riktad at detta hall.

Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
sag Karmides en moerk skepnad, som med ljudloesa steg oeverskred golvet
och styrde kosan rakt emot den plats, daer han stod.

Utom sig av oeverraskning igenkaende han Rakels forne trolovade,
rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.

Rabbinen var dock mycket foeraendrad och liknade snarare en hemsk
andeuppenbarelse aen en levande maenniska, under det han nalkades med
tysta steg, och lampskenet foell pa hans bleka ansikte, vars oegon,
flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlatligt faesta pa Karmides.

Innan denne var maektig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
omedelbara grannskap och staengt doerren till brudrummet bakom sig.

- Vem aer du som kommer? ... Och vad vill du haer?

Med dessa ord broet hastigt den bleknande Karmides tystnaden.

- Fraga, vilka vi aero som komma, och vad vi vilja haer, sade rabbinen
med daempad roest; maerker du ej, att vi aero flera?

- Jag igenkaenner dig. Du aer Jonas, rabbinen. Men vad soeker du haer?
Vad foeranleder dig att komma pa sadant saett och vid denna timme?

- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag foeljes
av flera.

- Du talar som en vansinnig. Maenniska, vad vill du? Jag laeser i dina
oegon ett ont uppsat.

- Jag sag din brudsaeng, sade Jo