g. Att ropa pa hjaelp skulle
tjaena till intet, ty haer var naesta oegonblick avgoerande. Hastigt
fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten foer
att nyttja den som skoeld emot det foersta angreppet och som ett
anfallsvapen, innan det andra hunnit goeras.

Men trefotens vaeldiga tyngd, som utgjorde mer aen en mansboerda, tillaet
icke, i trots av en krampartad kraftanstraengning, den skyndsamhet, som
haer var av noeden. I naesta sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
stoett dolken aenda till skaftet i Karmides' broest.

Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjaerta.

Han foell, utan att uppgiva ett rop, livloes till golvet, som oevergoets
med hans blod.

Man hade i brudkammaren hoert det dova bullret vid hans fall. I naesta
oegonblick slogs doerren upp, och kvinnorna, foerstummade av haepnad, sago
en svartskaeggig, kaftanklaedd gestalt, med ett hemskt, blodstaenkt
anlete, skrida dem foerbi och skyndsamt foersvinna genom den motsatta
doerren, som ledde till balkongen.

Hermione var den foersta, som atervann sin fattning. Hon skyndade till
kammaren, som den okaende laemnat, och daer hennes brudgum skulle avvakta
henne.

Men vid den syn, som moette henne haer, vacklade hon tillbaka och sjoenk
sansloes i sina framilande vaeninnors armar.

Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de fa kvarvarande gaesterna till
staellet.

Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
serenadgivande flock av Karmides' vaenner stannat utanfoer
broellopshuset.

Man hoerde anyo musik och sang och det haevdvunna omkvaedet, som foerekom
i broellopsvisor:

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

TRETTONDE KAPITLET.

Dagen daerefter.

Morgonen, som foeljde den olyckliga broellopsdagen, var bestaemd att
sanna ett rykte, som laenge kringflugit fran mun till mun.

Det hade naemligen viskats, att kejsaren var doed. Han skulle hava
stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade aennu vagat hoegt
foerkunna ryktet. Det hade varit hoegmalsbrott. Men det var likvael
knappast nagon, till vars oera det icke natt.

Kristianerna trodde det, emedan de laenge vaentat ett sadant slut pa
Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltfoer
mycket att frukta av dess sanningsenlighet.

Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillaegg. Kristianerna
ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
i ljusstralande rustning, och att