ade med hoeg roest nagra ord, som de naerstaende hedningarne
maste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
igenkaende den helige siaren Johannes' ord:

- Med sadan hastighet skall du foerkastad vara, och ljus och ljusstake
skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds roest skall icke mer
hoerd vara i dig. Ve, ve oever dig!

Efter dessa ord foersvann det bleka ansiktet ur foenstret. Manga av
broellopsgaesterna hade hoert dem.

Naer taget anlaent utanfoer brudgummens hus, emottogs det av honom och
nagra hans vaenner.

Karmides, kransad och klaedd i en lysande draekt av purpurtyg, lyfte sin
brud ur vagnen, raeckte henne handen och foerde henne oever sin troeskel.

Daerefter tog den egentliga festen sin boerjan.

Festen fortfor, som vanligt, till langt inpa natten. Gaesternas
foerstaemning var i boerjan synbar. Det olyckliga foerebud, under vilket
man laemnat brudens hus, tyngde pa sinnena, och det viskades mellan
gaesterna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
som syntes glad och lycklig. Men de aedla vinerna, som toemdes under
maltiden, vaeckte aentligen skaemtets fjaerilar till liv; de utvecklade
sina vingar och boerjade fladdrande svaeva oever det kransade laget.
Annaeus Domitius, som foerestaellde brudgummens fader, anslog lyckligt
den glaettigare ton, som nu vart radande. Och naer broellopssangerna
uppstaemdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
dystra foerebudet gloemt, och noejet stralade fran alla ansikten, vilka
icke, som brudens, voro doemda att goemma sig under sloejan.

Karmides satt bredvid Hermione och viskade, foertjust och lycklig, med
henne, naer utanfoer foenstren uppstaemdes en bullrande musik. Denna
avloestes av en dubbelkoer av vackra roester, ynglingars och flickors,
som sjoengo en broellopssang till det unga parets aera.

Det var Olympiodoros, Palladios och en maengd av den glada skara, som
plaegade samlas i Epikuros' traedgardar, vilka pa detta saett togo farvael
av en vaen, som gick att utbyta den frie Eros' vaelde mot hans
allvarsammare broder Hymens.

Sangen vaexlade mellan ynglingarnes och flickornas koerer, och bada
sjoengo gemensamt omkvaedet, med vilket varje vers slutade:

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

Flickorna klagade oever aftonstjaernan, den grymmaste av de ofoergaengliga
eldar, som efter kaos taendes pa himmelens valv. Ty det aer
aftonstjaernan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hen