nes moders
famn och oeverlaemnar henne at en djaerv och haeftig yngling. En stad, som
intages av en skonsloes fiende, aer vael den mer att beklaga aen hon? Sa
sjoengo flickorna, men uppstaemde icke foerty, naer de klagat ut, det
livliga omkvaedet:

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

Ynglingarnes koer svarade, att ett bloss med ljuvligare sken aen
aftonstjaernans varken lyser foer jordens doedlige eller Olympens gudar.
Vad foeraeldrarne faststaellt helgas av henne; vad de aelskande laenge
oenskat raeckes givmilt av henne ...

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

- Systrar, boerjade flickorna anyo, aftonstjaernan har ryckt en vaen ur
var krets. Naer vi haedanefter om varen vandra i skogen och pa aengarna
foer att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
aelskligaste bland oss alla. Hon aer bortfoerd av en roevare. Onyttig var
all var vaksamhet. Aftonstjaernan medfoer natten, och natten medfoer de
lurande tjuvarne. Vad aer en brudgum annat aen en tjuv, fast namnet aer
ett annat?

- Broeder, sjoeng i sin ordning ynglingakoeren, vad det roar flickorna
att gaecka oss med en latsad klagan! De efterlaengta vad de saega sig
frukta ...

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

Flickorna fortforo:--Aelskad av alla aer blomman, som vaexer i den vael
omgaerdade traedgarden, daer hon varken hotas av det betande lammet eller
den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
henne. Gossar och flickor efterstraeva henne. Men plockad vissnar hon
och efterstraevas nu av ingen. Det aer med flickan som med blomman.

Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som ofoermaeld lever daer hon foeddes,
pa det vilda faeltet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
den milda druvan. Hon boejer sig tyngd till jorden. Men foermaeler hon
sig med den hoegvaexta almen, sa varder hon aelsklig foer odlaren och foer
sig sjaelv. Det aer med flickan som med rankan ... Sjungen daerfoer med
oss:

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

Bada koererna foerenade sig nu i slutversen, vars innehall var detta:

- Leven vael och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
ungdomsuppfostrarinnan, vaelsigne er med skoena barn! Kypris styrke er
trogna kaerlek, och Zeus foerlaene er varaktigt vaelstand! Soven, men
gloemmen icke att vakna i morgon! Vi aterkomma med morgonens stjaerna
...

Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos!

Efter sangens