sning genom kaerleken och tron.

Myro smaelte i tarar. Detta enda drag ur galileens levnad var maektigt
att vinna hennes sjael at honom. Hon igenkaende sig sjaelv i synderskan
och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige maestarens
foetter, om han i synlig matto statt foer hennes oegon.

Detta var ej det enda tillfaelle, da Myro i samma krets av vaenliga och
glada maenniskor fick hoera evangelium foerkunnat av Teodoros.

Nagon tid daerefter hade den foerra hetaeren, Afrodite Pandemos'
praestinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' foersamling och en
aerbar tjaenarinna i det hus, daer hon gjorde sin foersta outplanliga
bekantskap med det glada budskapet.

Vid samma tid avled den rike maeklaren Baruk, sasom man sade, av sorg
oever sin dotter.

Huru foervanades man icke i Aten, naer man fick veta, att Baruk hade
testamenterat en ansenlig summa penningar at hetaeren! Huvuddelen av
sin foermoegenhet hade han skaenkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
oevriga till sina fattiga trosfraender i Aten.

Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underraettelsen om
arvsfoerordnandet. Hon emottog penningsumman, men oeverlaemnade den till
Teodoros foer att anvaendas till barmhaertighetsverk, sedan hon foerst
soerjt foer att en enkel vard upprestes pa Rakels och hennes sons grav.
Varden var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
ville kaenna dem, vilka slumrade daerunder.

TOLFTE KAPITLET.

Broellopet.

Tillrustningarna till Karmides' broellop med Hermione voro redan
boerjade. Aennu tva dagar, och man hade hunnit den, pa vilken foereningen
mellan de bada aelskande skulle fullkomnas.

Under den senast foerflutna tiden hade Hermione likvael icke kaent sig
lycklig. Karmides hade undergatt en ploetslig foervandling. Han var
dyster och faordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
saellskap. Huru foerklara detta? Hon bad om hans foertroende. Men han
nekade henne det. Han foersaekrade, att det var saellheten, som gjorde
honom tankspridd. Och medan han foersaekrade detta, vittnade dock hans
vaesen, att han ljoeg, och i hans blick lag en skygg fruktan, som om
furierna skakat sitt ormgissel oever hans huvud.

Hermione sag sin fader kaempa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
henne icke mindre. Sjaelv hade hon under de senare dagarne mast roena
flera bevis pa den foerbittring, som hos atenska folket, hedningarne
savael som de kristne, radde mot Krysanteus. Till och med det lilla
antal,