drade oever en sadan lag, men lovade gratande att uppfylla hans
oenskan.

Daerefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med naestan valdsam styrka och
avlaegsnade sig.

Myro atervaende till sin ensamma boning.

Naesta morgon var hon tidigt uppe foer att foelja sin vaeninna och sin
lille aelskling till graven. Tva slavar buro den foer mor och son
gemensamma kistan till den ensliga, ovardade begravningsplatsen.
Hetaeren i sin slitna klaedning foeljde dem. Hetaerens tarar voro det enda
offer, som aegnades de bada doedas skuggor.

Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke gloemt sitt loefte
att moeta Teodoros, den kristne praesten. Mot aftonen gick hon till det
hus, daer hon skulle finna honom.

Myro fann i detta hus samlade nagra maen och kvinnor, alla kristianer,
men av olika stand och villkor. Hon emottogs med vaenlighet av alla.
Teodoros hade foerberett dem pa hennes ankomst. De voro samlade foer att
hoera ordet foerkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
foerlaegenhet i dessa aktningsvaerda och allvarliga maenniskors saellskap,
satte sig vid doerren pa en ensam plats, fjaerran fran de andra
ahoerarne, naer Teodoros uppsteg och boerjade tala. Han talade om synden
och fraelsningen. Synden hade hitintills foer Myro varit ett naestan
okaent begrepp; men naer Teodoros utredde det, sa var det, som om hennes
medvetande genom sig sjaelv hade klarnat och avhoeljt dragen av en
sanning, som laenge, fastaen sloejad, statt foer hennes sjaels oega.

Efter synden talade Teodoros om fraelsningen. Han papekade icke dess
plats i nagon dogmatisk laerobyggnad; han endast upplaeste och
utvecklade den enkla beraettelsen om synderskan, som, da Jesus satt
till bords i fariseen Simons hus, intraengde daer, kastade sig till
nasarenens foetter, vaette dem med sina tarar och torkade dem med sina
lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kaende saekerligen, atminstone i
vissa stunder, sorg oever sig sjaelv. Mahaenda hade hon ett laettsinnigt
lynne, som tillaet henne att foerjaga sjaelvfoerebraelsen, men hon maste
dock ofta funnit sina usla froejder foerbytta i kval, kaent det
foerfaerligaste av allt, som maenniskan kan utsta, naemligen foertvivlan
under noejets larv.

Myro taenkte pa sig sjaelv vid dessa ord.

Teodoros skildrade, huru fariseen, full av avsky, ville stoeta
synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphoejde hennes anger oever
den stoltes raettfaerdighet och gav henne foerlatelse och tillfoersaekrade
henne frael