och den heliga jungfrun aen med
vaerldens verkligheter.

Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis foer att se det nya
tempel, som uppfoerdes daer. Det var natt, da han, stadd pa hemvaegen,
nalkades Aten. En av dessa brada, haeftiga och snabbt oevergaende
stormar, som aero egna foer de soedra landen, hade utbrutit oever den
resandes huvud. Regnet foell i strida stroemmar och blixtarnes vita sken
lyste nejden.

Men icke langt fran dubbelporten upphoerde regnet, och formannen, som
hitintills vandrat vid sidan av sina uppskraemda, foer ljungeldarne
skyggande haestar, kunde ater intaga sitt rum pa vagnen framfoer sin
herre.

De voro nu i grannskapet av pelarfaeltet. Medan Krysanteus taenkte pa
sin son, som tillbragte natten i den oeppna grottan, pekade formannen
mot ett svagt ljussken, som syntes fran faeltet, och fragade, varifran
detta kunde komma.

Krysanteus laemnade vagnen och tillsade formannen att koera vidare. Han
ville besoeka Klemens. Lampskenet kom fran dennes grotta.

Den unge anakoreten hade foermodligen vakat under stormen, mot vilken
hans usla boning endast kunde hava laemnat otillraeckligt skydd.

Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske ocksa, att han
nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri boerjat laegga sig,
var mer hagad att uthaerda asynen av sin fader och lyssna till hans
vaelvilliga ord.

I denna foerhoppning tog Krysanteus sin vaeg oever den vaelbekanta
begravningsplatsen och styrde kosan mot det fran andra sidan faeltet
synliga ljusskenet.

Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.

Lampan, staelld intill en vaegg, som skyddade henne mot blasten,
upplyste halans inre. Klemens satt pa sin mossbaedd. Han var icke
ensam. Gent emot honom, med ryggen vaend mot grottans oeppning, satt
hopkrupen pa marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
foervaning upptaeckte Simon pelarhelgonet.

Simon hade under det haeftigaste askvaedret laemnat pelaren och begivit
sig till sin granne. De hade redan laenge samtalat, och samtalet
fortfor aennu, naer Krysanteus stannade utanfoer grottan. Simon talade
med hoeg och vredgad roest.

- Aen en gang: drag haedan, sade han, vaend till Klemens. Jag kaenner
dig, yngling. Du aer son av den gamle ormen och sjaelv en orm, som jag
fostrat vid min barm. Du har hitkommit foer att bestjaela mig, men akta
dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hoersel. Tjuven skall komma
pa skam.

- Fader, sade Klemens med synbar a