erebraelser tyngde
honom.

En sadan var den stund, da han landsteg vid Piraeiska hamnens
lejontrappa foer att oever torget begiva sig till sitt hus.

Den hemska syn, som havet ploetsligt uppenbarat honom, stod foer hans
oegon med foerdubblad klarhet, sedan han laemnat Hermione och hennes
glaettiga vaeninnor, och kvaellens skymning bredde sin sloeja oever allt,
som kunde giva hans oegon och tankar en foerstroeelse.

Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla pa
likhuset, utanfoer vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
oeppna doerr man sag de nyfikne, som betraktade de doede.

Karmides kaende en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
som uppsteg ur havet och som aennu stirrade mot honom, ett foster av
hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
baenkar skulle mahaenda kunna svara pa fragan.

Karmides stannade och riktade daerefter sina steg till det sorgliga
staellet. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
foerde honom dit.

Han intraedde, men stannade vid troeskeln, ty det foersta, som moette hans
oegon, det var liken av Rakel och hennes barn.

Var det anyo en synvilla? Var det fantasien, som foeregycklade honom
denna skepnad med Rakels anletsdrag och moerka lockar--med armarne
krampaktigt knutna kring en spaed varelse, vars blableka anlete lag
tryckt till hennes broest?

- Det aer Rakel, Baruks dotter, hoerde han yttras bland de naermaste
askadarne. Orden ljoedo i hans oera som en anklagelse foer mord, och hans
dystra ansikte, hans hemska blick foerklarade honom skyldig.

I detta oegonblick anlaende Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
henne, naer hon gick att uppsoeka Baruk. Karmides maste giva dem rum och
avlaegsna sig fran doerren, naer de intraedde.

Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
ryckning i laepparne antydde roerelsen i hans sjael.

- Det aer Baruks dotter, sade han. Var aer foerestandaren, att jag ma
tala med honom om den doedas och hennes barns begravning?

Foerestandaren foer likhuset var tillstaedes. Rabbinen vaende sig till
honom och upptog ur goerdeln sin penningpung. Detta skedde med en koeld,
som foervanade de naervarande och ingav Myro en harm, som oegonblickligen
skulle urladdat sig, om hon ej i samma oegonblick varseblivit Karmides.

- Ah, aer du haer, min Karmides? utbrast hon. Aer det foer a