oraett.

- De aero lyckliga, de aelska varandra. Jag aer foergaeten av honom. Dina
ord aero frestelser, Myro. Jag kaenner mig ofta hagad att foelja ditt
rad. Men blygseln haller mig tillbaka. Jag kan det icke.

- Svartsjukan aer en gruvlig plaga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke
hemsoekt dig. Hon foervandlar hjaertat till ett ormbo, varur tusen
giftiga gaddar framsticka och sarga vart inre.

- Jag vet det, sade Rakel till sig sjaelv.

Myros av vinet livade tunga boerjade aentligen foerlamas. Sedan hon
pratat aen en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes
andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup soemn.

Da tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen
vaknade och boerjade kvida, men tystnade ater, sedan hon lagt honom vid
sitt broest. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta sloejan,
som Baruk en gang skaenkt sin dotter foer att daermed lysa i synagogan,
gick mot doerren, stannade daer, kastade aen en blick omkring den usla
kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:

- Farvael, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig foer din vaelvilja
och oemhet. Matte Gud foer ditt hjaertas skull visa dig barmhaertighet!

Med dessa ord laemnade Rakel kammaren och steg utfoer den tranga trappan
ned till en gata, som foerde till hamnen.

Det vidstraeckta, av tempel, portiker och foerradshus omgivna hamntorget
lag tyst och folktomt under det stjaerngnistrande himlavalvet. Man
hoerde endast boeljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.

Rakel lyssnade till dessa suckande och likvael friska toner. De
foerekommo henne som en maning att icke tveka, en vaenlig viskning fran
havet, att dess famn stode oeppen foer att vyssa olyckliga hjaertan till
ro.

Hon staellde sina steg at det hall, varifran den manande sangen nadde
hennes oera. Utan att vara sedd av nagon, stod hon snart pa en av de
breda marmortrappor, som foerde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned,
och en boelja staenkte sitt skum pa hennes panna. Det kaendes friskt och
upplivande.

Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och boerjade grata.
Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Daerefter loeste
hon sloejan, vari han var lindad, och knoet den kring sig sjaelv och
honom foer att de icke skulle skiljas i den vida grav, daer hon soekte ro
foer samvetskvalen, svartsjukan och foernedringen.

Tryckande underpanten av sin olyckliga kaerlek hart intill sin barm,
gick hon med slutna oegon mot rande