denne moejligen sett hennes vaen; om han
visste, vid vilken tid hon gatt ut och at vilket hall hon avlaegsnat
sig. Snickaren, som just boerjat arbetet pa den vagga, som Myro ville
skaenka at sin lille aelskling, Rakels son, kunde icke laemna nagon
upplysning. Men han skakade pa huvudet och menade, att det vaersta hade
haent; han hade vael blott en enda gang sett den stackars judinnan, da
han tillfaelligtvis moette henne i trappan, men han maerkte da i hennes
oegon nagonting, som han foerst nu riktigt begrepe.

Gripen av angest laemnade Myro denne olycklige troestare och atervaende
till sin kammare foer att lugna sig och oevervaega vad hon borde goera.

Den stackars hetaeren hade fattat varm tillgivenhet foer sin
olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av oedet vida hardare traeffad
varelse aen hon sjaelv var; hon hade i trots av sin egen noed kunnat visa
henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, da hon var hjaelploes
och oevergiven av sina naermaste. Detta var den enda rena glaedje, som
Myro pa laenge roent; ocksa hade hon kaent sig laettare och gladare till
sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vard, som hon
aegnat modern och barnet, hade i hennes oegon liksom minskat nesan av
det yrke, som gav henne medel att oeva denna barmhaertighet.

Da Myro nu foersoekte troesta sig oever Rakels uteblivande och framleta
nagon lugnande och sannolik orsak daertill, rann det henne i sinnet,
att hon under den foeregaende kvaellens samtal hade till Rakel foernyat
sin uppmaning att med sitt barn ga till Hermione och hos henne goera
sina ansprak pa Karmides gaellande. Myro soekte nu intala sig, att Rakel
fogat sig efter detta rad, och att hon salunda begivit sig till
Krysanteus' lantgard utanfoer Piraeus.

Myro besloet att foeretaga en vandring till nejden av lantgarden.
Mahaenda skulle hon da moeta Rakel pa vaegen eller pa annat saett fa nagon
underraettelse om henne. Myro kaende sig foer orolig att stanna hemma och
under tvivel bida sin vaeninnas aterkomst. Dagen var dessutom vacker
och inbjoed till vandring. Myro gav sig saledes pa vaeg. Men ingenstaedes
fann hon ett spar av den foersvunna. Ingen hade sett nagon kvinna med
ett barn pa armen, med utseende och klaededraekt liknande hennes. Myro
vagade slutligen ga fram till sjaelva villan och till portvaktaren
staella samma fragor, med vilka hon anhallit alla andra, som hon moett.
Men han visste icke mer aen de. Nedslagen besloet sig Myro aentligen att
ater