n av trappan.

I detta oegonblick foernam en sjoeman, som hoell vakt pa det naermast
liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som foell i vattnet.
Skymningen hindrade honom se vad det var, och naer han icke hoerde nagot
rop om hjaelp, aegnade han icke vidare uppmaerksamhet daerat, utan
oeverlaemnade sig at sina tankar pa den foerestaende resan och hemmet,
som han aegde pa fjaerran kust.

ELFTE KAPITLET.

Likhuset.

Da Myro foeljande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.

Undrande vart Rakel med sitt barn gatt, men aennu utan att ana nagon
olycka, rustade sig Myro att goera sin toalett foer dagen.

Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjaelp av en liten
metallspegel, en kam och tva sminkburkar.

Den arma Myro maste emellertid foer sig sjaelv medgiva, att omsorgen var
sa gott som foerspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den
sjukdom, som hon genomgatt, hade skoevlat de rika lockar och den friska
hy, som foerr varit hennes stolthet. Haret var betaenkligt glesnat, och
Myro hade icke ens rad att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var
uppsvaellt genom flitiga offer at vinguden och hyn moerkgul. Detta sista
fel kunde visserligen avhjaelpas genom ett skickligt bruk av burkarnes
innehall--och Myro var maestarinna i toalettens konster--men hon
maste likvael foer hundrade gangen inom sig sjaelv medgiva, att haer vore
alla bemoedanden sa gott som fruktloesa. Konsten foermadde icke ersaetta
den gava, som naturen aterkraevt. Den stackars Myro suckade djupt, och
naer hon oegnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var
den baesta hon aegde, faellde hon tarar.

Denna sysselsaettning hade upptagit en god del av Myros foermiddag, och
det var foerst da hon stod faerdig att ga ut foer att foersoeka sin lycka
foer dagen, som hon ater kom att taenka pa sin rumkamrat och vaen.

- Men var aer Rakel? Hon, som annars ej kan foermas att laemna kammaren,
sa lang dagen aer!

Myro boerjade kaenna allvarsamma farhagor med anledning av Rakels
uteblivande. Hon paminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som
denna under foeregaende afton visat. Men Myro ville aennu icke laemna rum
foer den gruvliga tanke, som haervid uppsteg hos henne. Sjaelv var hon, i
trots av sin usla och foeraktliga staellning, raedd foer doeden och kunde
icke tilltro en varelse av sitt koen tillraeckligt mod att frivilligt
stoerta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne,
snickaren, foer att hoera, om