tbrottet av hennes sorg var oeverstandet, hastade hon till
det omtalade likhuset. Manga nyfikna voro foersamlade daer, betraktande
den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes broest.
Man undrade vem hon var; ingen kaende henne. Men alla stodo roerda
omkring den sorgliga gruppen.

Myro traengde genom hopen och hade knappt varseblivit sin vaeninnas
bleka ansikte, som aennu i doeden bibehoell sin praegel av djup, olaeklig
smaerta, foerraen hon anyo maste giva fritt lopp at sina tarar och sin
klagan.

- Myro, du kaenner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt soekt doeden?
Eller har hon omkommit med sitt barn genom vada?

Med dessa och dylika fragor anhoells Myro av de naervarande.

- Hon var saledes en hetaer, sade en annan. Sadana kvinnor boerja med
froejd och aenda med foertvivlan. Det aer vanligt, det.

- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetaer, aldrig en fallen och
foeraktad kvinna som jag. Ingen ma skymfa den arma med ett sadant namn.
Var hon icke olycklig nog i livet foer att befrias fran skam i doeden?
Det aer Rakel, Baruks dotter, den rike maeklarens, som I alla kaennen.
Viljen I vara raettvisa, sa doemen icke henne, utan Karmides, som
foerfoerde henne, och den harde fadern, som jagade henne ur sitt hus,
medan hon bar detta barn sitt skoete.

Myro kunde icke saega mer, ty hennes roest kvaevdes av snyftningar. Men
upplysningarna, som hon laemnat, gjorde starkt intryck pa de
naervarande, och man hoerde dem oeverbjuda varandra i uttryck av
medlidande med den doeda och harm oever dem, som foerorsakat hennes
olycka. Det var dock mindre den troloese aelskaren aen den grymme fadern,
mot vilken deras vrede uttalade sig.

- Han skall nu fa veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsoeka
honom och foera honom hit. Om han har hjaerta foer annat aen sitt guld, sa
skall han angra sin hardhet; men hans anger har kommit foer sent, och
det skall vara hans eviga straff.

Myro skyndade ut. En stor del av askadarne foeljde henne foer att giva
luft at sin harm mot den rike maeklaren och bevittna det saett, varpa
han emottoge underraettelsen om sin dotters och hennes barns doed.

Hopen, foerd av Myro, begav sig foerst till hans handelskontor. Men
goeromalen voro daer foer dagen redan slutade, och man fann icke den man
soekte. Den outtroettliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i
kvarteret Skambonide. Vaegen dit var lang, och flertalet av hennes
nyfikna foeljeslagar hade skilt sig fran henne, innan h