nga murarne, atskildes de, Teodoros
foer att ga till en sjuk medlem av sin foersamling, Myro foer att ila hem
och se, om icke Rakel under hennes franvaro aterkommit. Men
dessfoerinnan hade Myro lovat Teodoros att foeljande afton infinna sig
hos en ansedd och foer sin vaelgoerenhet bekant kristen matrona, vars
namn och bostad hon kaende. Daer skulle hon ater traeffa Teodoros.

Skymningen var redan inne, naer Myro anlaende till sin boning. Kammaren
var tom och intet spar visade, att Rakel varit daer under hennes
franvaro. Men en stund daerefter intraedde Myros granne, den vaelvillige
snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, da han fragade Myro, om hon
aennu visste, var Rakel och hennes barn vore.

Myro svarade, att hon foergaeves hade soekt sin vaen a Krysanteus'
lantgard.

- Och jag, som icke soekte henne, har likvael sett henne, sade
snickaren. O, det var foerskraeckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det
likvael foerut ... jag sag det pa hennes oegon. Vaggan laer nog icke bliva
faerdig, ty hon behoevs icke mer.

- O, I gudar, vad saeger du? Vad har haent dem? Var sag du dem?

- Jag gick helt nyss oever hamntorget, da jag nere vid kajen maerkte en
folkskockning och ville se vad som var a faerde. Jag anade, att man
hade upptagit nagon drunknad ur vattnet, och kom genast att taenka, det
foersaekrar jag, pa den stackars judinnan. Jag foeljde hopen. Kosan bar
till likhuset, daer man laegger drunknade maenniskor foer att de skola
igenkaennas av fraender eller vaenner ...

- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? infoell Myro
angestfullt.

- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Daer funnos redan foere henne tva
andra lik, som lago utstraeckta pa de svarta baenkarne, och som vid
ljusskenet sago hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot
henne? Det var just icke foerskraeckligt, men det var roerande, ty hon
hade bundit barnet fast vid sitt broest och hade slagit sina armar sa
hart omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behalla
sitt byte! Det aer dock en troest att veta, att hennes skugga ej har att
irra till eviga tider vid Stygens aelv, utan kommer till sin
bestaemmelse och far lugn i underjorden.

Denna troestegrund, haerfluten ur en allmaen foerestaellning, att de
drunknades sjaelar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik
blivit funna och oeverantvardade at jorden, bidrog foega att lindra
Myros smaerta. Hon hoeljde ansiktet i sin kiton och graet bittert. Naer
det foersta u