vaenda till hamnstaden. Den vaeg hon valde slingrade laengs
havsstranden och skuggades av oljetraed och plataner. Pa den
solglittrande vattenspegeln och icke langt fran stranden sagos tva av
foergyllningar glaensande blomsterprydda batar, som framdrevos med sakta
arslag under sang och straengaspel. Myros skarpa oega igenkaende i den
ena baten Karmides och Hermione, som foertroligt sutto vid varandras
sida. I den andra voro nagra av det foerlovade parets unga vaenner. Den
glada, intagande synen staemde sa vackert med himmelens klarhet, havets
lugn och de groenskande straenderna. Men hos Myro vaeckte synen bittra
kaenslor; hon taenkte pa sin olyckliga vaen och pa sin egen foeraktliga,
glaedjeloesa lott. Hade kanske aeven Rakel bevittnat detta skadespel?
Skulle hon kunnat uthaerda denna asyn och leva? Myro anade, att det
finnes en foertvivlan, svartare aen den hon sjaelv i sina olyckligaste
oegonblick hade upplevat, och mot vilken doeden, langt ifran att vara
foerskraecklig, aer den ende hugsvalaren.

Foersaenkt i sadana betraktelser hade Myro stannat och sag aennu efter de
sakta oever vattenytan svaevande batarne, naer daer pa vaegen nalkades
henne en man, som hon ofta moett pa Atens gator, och om vilken hon hoert
mycket talas, naemligen den kristne praesten Teodoros.

Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvaent nagra
av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa
kvinnor hag och berett dem tillfaelle att traeda in pa en annan och
baettre levnadsbana. Hans aedla och vaenliga ansikte hade alltid behagat
Myro, pa samma gang som hon kaent en hemlig fruktan foer honom och
undvikit, daer hon kunde, att moeta hans allvarliga, genomtraengande
blick.

Aeven Teodoros igenkaende kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett
henne stralande av glaedje och haelsa, klaedd i dyrbara klaeder och buren
av slavar i en gyllene baerstol. Hans hjaerta beklagade henne icke
mindre da aen nu.

Hetaeren oevertygades snart, att hon ej var okaend foer honom, ty han
haelsade henne med hennes namn Myro, och da han pa hennes ansikte
upptaeckte ett spar av sinnesroerelse, stannade han och oeppnade med
henne ett samtal.

Det saett, varpa Teodoros under detta samtal framstaellde sina fragor
och besvarade Myros, var sadant, att det likt en magisk nyckel oeppnade
hennes hjaerta foer honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro
savael sin egen levnadshistoria som Rakels.

Naer de kommit i grannskapet av la