essa tvivel, men upphaevde dem icke.
Hans tillstand vart betaenkligare aen nagonsin. Krysanteus fruktade foer
hans foerstand, och de laekare, som han i sina bekymmer radfragade,
styrkte hans farhagor. De radde honom avsta fran varje
omvaendelsefoersoek och tillata Klemens fritt umgas med sin fosterfader.
Den unge foerelaesaren fick saledes anyo tilltraede till fangen. Klemens
ruvade oever ett beslut att rymma fran hemmet till Antiokia eller den
egyptiska oeknen. Petros foerbjoed honom detta, men kunde icke besegra
den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste foer sin fader
och varje ord fran hans laeppar. Klemens tillbragte nu stoersta delen av
dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besoeka fangen.
Halan vid pelarfaeltet vart alltmer hans aelsklingsstaelle, och de fromma
kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
honom daer och i honom voerda en ny anakoret, som oekade staellets
helighet, och som mahaenda en dag, naer Simon kallats till himmelen,
skulle intaga hans plats pa pelaren.
Naer samma fromma kvinnor boerjade dela icke blott sin uppmaerksamhet,
utan aeven sina korgars innehall emellan pelarhelgonet och den unge
praest, som faest sin bostad i halan, sa vande sig aeven Klemens att
betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast saellan han
aennu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig noedsakad
att laemna honom hans frihet. Klemens var haenfoerd oever sitt nya
levnadssaett. Sommarens rosor vaexte vid ingangen till halan, och solen
blickade varje afton ditin, foerraen hon dolde sig bakom Aigales kullar.
Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
mossbaedd, ett vattenkrus och ett skrin foer det heliga evangeliet var
allt vad han tarvade.
Atens kristianer kaende icke ringa uppbyggelse oever den maerkvaerdiga
skickelse, att det var aerkehedningens son, som blivit pelarfaeltets nya
prydnad. Liksom Simon vid boerjan av sitt upptraedande, sa var nu aeven
Klemens foeremal foer innevanarnes uppmaerksamhet. Saerskilt visade de
unga flickorna deltagande foer den unge eremiten.
Det enda, som i nagon man stoerde Klemens' lycka, var Simon
pelarhelgonets besynnerliga uppfoerande. Sedan denne i boerjan mottagit
sin granne med alla tecken till vaelbehag och om kvaellarne, efter
solnedgangen, naer det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
foer att tala med honom och vaelsigna honom, vart han smaningom alltme
|