r
trumpen och boerjade halla foervirrade straffpredikningar och uttala
foerbannelser oever ynglingen, lika regelbundet som han foerut givit sin
vaelsignelse.

Simon hade naemligen maerkt, att han i Klemens fatt en medtaevlare om de
besoekandes voerdnad. Simon var avundsjuk pa sin foerre aelskling,
Elpenikes son, och ville med sina hotelser skraemma honom bort.

Klemens tillskrev Simons uppfoerande en helt annan bevekelsegrund. Han
trodde, att helgonets skarpa blick sag in i hans hjaerta och kaende dess
foerdaerv. Men Klemens soekte foergaeves att genom straeng renlevnad blidka
Simon. Bekymrad haeroever vaende han sig till biskopen och fragade denne
om rad. Petros uppmanade Klemens att med talamod uthaerda helgonets
vrede, emedan Simon endast ville proeva hans standaktighet. Men tillika
skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
emottagande denne synbarligen vart lugnare och laemnade sin granne i
ro.

TIONDE KAPITLET.

Hos Myro.

Baruk och hans tillaemnade svarson, den laerde rabbinen, hade aterkommit
fran Jerusalem.

Resan hade varit lycklig. De landstego i Piraeus utan aning om vad som
under deras franvaro tilldragit sig i Baruks hem.

Dess rysligare var den upptaeckt, som vaentade dem. Den gamla Ester var
doed. Hon hade dukat under av sorg och blygsel oever sin dotter. Naer
Baruk traedde oever troeskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
foetter. Hennes ansikte var likblekt och staemplat av foertvivlan; hennes
har, som under manga dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
skuldrorna. En enda blick var tillraecklig att upplysa Baruk och Jonas
om den arma flickans laege. Den gamle mannen stod som foerstenad av
foerskraeckelse. Han lyssnade, utan att saega ett ord, till Rakel, som
bad om foerbarmande och anklagade sig foer sin moders doed. Daerefter
utbrast han i hoega jaemmerrop, slet sitt har och foerbannade det
oegonblick, som atergivit honom at hans skaendade haerd. Rabbi Jonas, det
stumma vittnet till detta upptraede, hade avlaegsnat sig, utan att han
maerkte det.

Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars foerbannelse, foer alltid
bortvisad fran hans oegon.

Hennes foerutsaegelse till Karmides, att en sadan dag skulle komma, hade
saledes gatt i fullbordan.

Vi aterse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens saemst
beryktade kvarter.

Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses