e henne nagon svarighet, da hon hade full sysselsaettning med
tankarne pa religionen och sin sjaels fraelsning.

En kort tid daerefter laemnade Eusebia Aten. Det fanns intet skael foer
henne att kvarstanna daer, sedan Petros icke laengre kunde upptraeda pa
predikstolen. Eusebia atervaende till Korint, provinsens huvudstad, daer
hennes Annaeus Domitius i sin egenskap av prokonsul oever Akaja levde
och verkade. Hon hade foeresatt sig en svar uppgift: hon ville omvaenda
honom, aterfoera den arme avfaellingen i den raettrogna kyrkans skoete.
Hon hade svurit att med alla moejliga konster, som sta en from kvinna
till buds, foerbittra hans liv foer att daerigenom foerbaettra det. Med
denna aedla foeresats tagade hon en vacker dag, under pomp och stat, in
i den minnesrika, glaensande handelsstaden.

Naer Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlaegsnat en
farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
tungans, ty hans kaensla talade ett annat sprak. Han staengde sig inne i
sin kammare och faellde bittra tarar. Det hade foerorsakat honom en
hemlig glaedje, att hon icke var langt borta, att hon andades samma
luft som han, och att han kunde fa se henne naer han ville. Han
foerestaellde sig, att hennes smaerta oever skilsmaessan var djup som hans
egen och oekad med ovissheten om skilsmaessans orsak. Han taenkte sig
hennes syskonkaerlek som himmelsk och aenglaren; det var endast hans
egen boejelse, som varit blandad med jordiska aemnen; skulden lag ensamt
hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.

Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke laengre fanns
inom dess murar, jagade honom daerifran. Han atervaende till sitt hem
med en odraeglig kaensla av tomhet, eller steg han upp pa toppen av
nagon kulle och kastade droemmande blickar emot det fjaerran, som dolde
Korintos foer hans syn.

Den rysliga foerestaellningen, att onda makter oupphoerligt omgavo honom
och framtrollade de bilder, som visade sig foer hans inbillning foer att
fasthalla hans sjael i materiens orena bojor och slutligen till fullo
fa vald med henne, upploestes nu understundom i sloe tungsinthet,
varunder han gloemde sina fastor och spaekningar. I detta tillstand var
han mera tillgaenglig foer de sina; han visade sig da atminstone icke
plagad av deras naervaro. Hermione begagnade sig haerav foer att naerma
sig honom och soeka vinna hans f